Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREFVE ANTONIO.
ar ERNST LUNDQUIST.
.rénnan Frank Wilson hade sköljt
å 4 af sig dammet efter sin långa
Zad dag i järnvägskupén och
utbytt resdräkten mot aftondress, hade
hotell Savoias klocka ringt två gånger,
och då han inträdde i matsalen,
serverades redan fisken. Det fanns många
platser lediga vid det långa bordet, ty
juni var snart halfliden,
utlänningssäsongen var för längesedan slut och
italienarnas badtid ännu ej börjad. Han
slog sig ned på sin af hofmästaren
anvisade plats och lade för sig en lupo di
mare utan att ge sig tid att granska
bordssällskapet.
Han märkte ej ens, att det blifvit
tyst omkring bordet, då han kom in.
Men då nyfikenheten på den sist
ankomne var stillad och gaffelskramlet
och sorlet började igen, hörde han sitt
namn uttalas mycket högt af en bekant
röst vid öfre ändan af bordet... ja,
det var mycket riktigt mrs Carltons
hvitmenade ansikte och guldsmidda
tänder, som logo emot honom, och
hennes välkomstnickar voro så
entusiastiska, att det yfviga eldröda pannhåret
viftade som i blåsväder. Och se där,
dottern var också med, naturligtvis.
Egentligen var det ganska roligt att
träffa mrs Carlton igen; hon var en
godmodig och gladlynt toka, och de
hade kommit mycket bra öfverens i
Rom, där de bott i samma pensionat.
Och nu var hon här? Ja, hon hade ju
sagt, då de skildes för en månad sedan,
att hon ämnade sig direkt till Rapallo
för att ligga där i ro och skrifva ned
romanen, som hon hade färdig i
hufvudet, en skildring af de kosmopolitiska
kretsarna i den eviga staden. Han
myste litet i sitt stora blonda skägg, då han
tänkte på den där famösa
debutromanen, som hon gått hafvande med, långt
innan de gjorde bekantskap hemma i
Boston, och som oupphörligt växlade
skapnad och aldrig blef fullgången. Man
hade skämtat litet närgånget med henne
därom på mrs Gardners stora
konstnärsfest i Fenway Court anno 1891 —
ja, tänk, det var samma år som han
sålt sitt höstlandskap till
Gardnermuséet, de hade alltså varit bekanta i
öfver tio år! Bägge voro de nästan
alltid på resande fot, men det hände
dock då och då, att deras vägar flyktigt
korsade hvarandra, som nu till
exem
” pel, och alltid kände de sig då ytterst
sympatiskt stämda mot hvarandra och
lifvade upp sin vänskap i ett långt
pladder om allt och ingenting — en
vänskap, som slocknade och glömdes i
morgon, då kanske den ena af dem
reste och kaleidoskopskärfvorna föllo
ihop till en annan bild ...
Dottern, miss Violet, hade han
däremot aldrig förstått sig på. Ganska
vacker, en föryngrad kopia af modern,.
men afgjordt tråkig och förmodligen
obetydlig ... tystlåten, inbunden och
med ett uttryck eller brist på uttryck i
de kalla porslinsblå ögonen, som om
hon ständigt och öfverallt kände sig
malplacerad och öfverflödig, uttråkad
af sin tillvaro. Nå, i kväll föreföll hon
verkligen ovanligt upplifvad, hon hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
