Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREFVE ANTONIO
tallrik. Han hade ej med en min
förrådt, att han kände igen ”signor
Vilsonne”’, som han alltid kallat honom,
då han passat upp på honom. Och
Frank hade då, föjande sina italienska
vänners exempel, kallat honom du ...
eller ibland på skämt ”signor conte”’,
ty den gamla originella värdinnan på
Le Venete, som alltid ett stycke fram
på kvällen gick och delade ut
långskaftade rosor till gästerna, hade ju
talat om, att Antonio var grefve, af en
gammal utarmad toskansk ätt, fastän
han lagt bort namnet, emedan det
smattrade för högt bland tallrikar och
fat ...
Nu var ändtligen middagen slut, och
Frank reste sig för att gå fram till sina
landsmaninnor och knyta ihop
vänskapstråden, som afklippts vid deras
afsked i pension Michel. Men han
mötte hela svärmen af bordsgäster,
som hade brådtom att komma ut i den
svala salongen, och han måste stanna
för att låta dem passera.
Då stod Antonio midtför honom och
bugade sig med sitt förbindliga leende.
”Signor Vilsonne har känt igen
mig, inte sant? Ja visst, naturligtvis.
Ämnar ni säga damerna, hvem jag är ?”
”Det har jag ännu inte tänkt på, ”
svarade Frank litet öfverraskad.
”Jag ämnar annars göra det själf
i kväll,” sade den unge mannen i en
ton, som icke var trotsig, icke heller
skamsen eller bedjande, men som
omotståndligt vädjade till Franks
gentlemansinne. Orden hade växlats på
italienska, och ingen af de förbipasserande
hade förstått något. Utan att vänta på
svar drog Antonio sig undan med en
lätt bugning, just i lagom tid för att
slippa bevittna det litet bullersamma
54.
841
återseendet mellan mr Wilson och de
båda damerna.
Mrs Carlton afbröt emellertid
oväntadt fort sina uttryck af glädje öfver
att återse the dear old boy och inföll
alldeles utan öfvergång:
”Jag såg, att ni talade med signor
Conti nyss... ni känner honom
alltså ?” ,
”Signor Conti?” upprepade Frank
och försökte se dum och oförstående
ut. ”Jaså, ni menar förmodligen i
signor conte ...”
”Grefve! Är han. grefve?” utbrast
mrs Carlton med oförställd men icke
oangenäm öfverraskning. ”Han
presenterade sig själf för ett par dagar
sedan som Antonio Conti från Rom,
och så har han också skrifvit in sig i
hotellboken.’”
"’Ja, nog är han från Rom, det är
där jag har träffat honom ... på
Veneterestauranten, ni vet.”
”Nej, det vet jag visst inte! Nu
måste ni genast berätta mig allting om
honom, han intresserar mig enormt ...
och Violet också,” tillade hon med en
skälmaktig blick på dottern, som stått
tyst, men med ett uttryck af spänning
i Sitt ansikte, Som om hon vore rädd att
gå miste om ett enda ord af samtalet.
""Jag skall gärna säga er det lilla jag
vet om honom,” sade Frank, ”men
ni måste tala först, det är er rättighet
som dam ... och jag ser ju, hur
laddad ni är, det formligen gnistrar om
er. Jag gör det till ett villkor, att ni
talar först.”
UNi är samma björn som vanligt
... Nå, jag går in på att explodera, men
inte i Violets närvaro.” Hon vände sig
hastigt till dottern. ”Lämna mig ensam
en stund med det här lössluppna
odjuret. Gå och underhåll lady Wilford,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
