Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
868
”Det är ingen komplott alls.” Det
var Pilqvisten, som svarade, och
hennes röst var påfallande stilla och blid.
Den var så blid, att Patrik blef
ursinnig. Han tog hotande ett steg emot
henne.
”"”Tag hit nyckeln — människa!”
”Jag skall själf låsa upp, om
baron absolut vill det. Joakim, ge mig
nyckeln och vänta på mig vid
grinden.”
Hennes röst var verkligen ett
underverk af behärskning. Hon föreföll
verkligen skapad för teatern. Och den
där individen räckte henne också
nyckeln, en smula motsträfvigt, men han
gjorde det i alla fall. Han gick också
bort emot grinden.
Pilqvisten rörde inte på sig, så
länge hon hörde det minsta ljud af de
bortgående stegen. Hon stod orörlig
och tycktes vänta. Patrik rörde sig
heller inte. Han begrep inte, hur det
kom sig, men människan nästan väckte
hans beundran. Hon talade ju absolut
kolugnt som vanligt och lät inte en
tillstymmelse till rädd. Och utan
vidare brådska gick hon fram och stack
nyckeln i låset.
”Hur har han, som gick, kommit
öfver den här nyckeln?” frågade
Patrik skarpt.
”Jag tog den från nyckelhängaren
i severingsrummet.” Hon talade på
sitt vanliga ordentliga och koncisa sätt.
”Det var strax vi började leta i
eftermiddag. Man kommer ju att tänka på
de otroligaste gömställen, när man är
orolig. Och så glömde jag ta ur den.”
Medan hon gaf sina upplysningar,
tog hon ett steg som för att gå före in
i lusthuset. Men trots sin ansats till
beundran nyss, kände Patrik, att det
var något för mycket.
hans röst skälfde.
ULRIK UHLAND
”Går ni in, så kör jag ut er,”
”Hör ni inte, att
jag, Patrik Sjöfelt, befaller er att
gå ut.”
Gertrud tog utan brådska steget
fullt ut öfver tröskeln. Så kom det
mjukt och verkligen behagligt
bestämdt :
"Men jag lyder inte, därför att min
far hette också Patrik Sjöfelt.”
Från lusthusets bakgrund ljöd ett
underligt litet rop. Patrik tog händerna
ur fickorna. Han fick en konstifik
förnimmelse af, att en liten röd fläck
började hoppa fram och tillbaka i det
becksvarta mörkret.
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Skulle det aldrig bli morgon?
Patrik låg på sin turkiska divan. Han
hade rökt den ena cigaretten efter den
andra, och hela rummet var insvept i
en molnsky. Han hade inte gått och
lagt sig.
Där ute började det sakta dagas.
Han låg och stirrade på fönstret.
Luften ljusnade och blef obestämdt
gråblek. Hvad kunde klockan vara? Sex,
sju, åtta. Det dröjde två timmar, innan
han kunde gå in till baronen. Han
kastade cigarettstumpen på golfvet.
Den beskref en liten kurva och föll ned
på skrifbordsmattan, bara på yttersta
kanten, men ändå en hårsmån längre
bort, än han beräknat. Han låg och
tittade på den. Så ja, nu började det
ryka. Han lät det hålla på, tills oset
af brändt ylle blef så starkt, att det
kändes genom tobaksröken. Då reste
han sig upp och gick fram och
trampade ut elden.
Egentligen var det skada att göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
