Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANIEL LIDHOLMS JULGRANAR
mot sig själf. För resten hade där
fällts ett ord, som han aldrig förstått
och alltid ryggat för: tiden.
Därför. slog han rusthållaren på
axeln och sade på sitt vanliga
beskyddande sätt:
”Min bäste Jan Ersson, han har
måhända rätt. Tiden är nog inte
sådan. Och min tid är snart gången.’”
Så lämnade han boden, alldeles lika
tomhändt som han kommit. Hvad
skulle de säga hemma, då han
återvände på detta sätt? Kanske han ändå
borde resa öfver till Skälboö och låta
dem sända förnödenheter därifrån
öfver till Fållberga? Det var hans enkla
skyldighet att se till det inte hans folk
svalt på denna dag, tyckte han. För
resten hade han alltid dragit sig undan
människor, gått och tjurat ensam, hade
förfallit i all stillhet, såsom hans
arfvegods. Sedan många år hade han byggt
en spetsgård af enslighet omkring sig,
och nu kunde han väl inte leta sig ut
genom stängslet igen.
Dock, det fick gå huru som helst,
men nu måste han slita sig loss. Denna
gång trängde han till hjälp. Och han
kastade sig i släden för att åka till
Skälboö.
Aldrig någonsin hade han
stormSupit så att någon människa sett det.
Därför dröjde han, tills han kommit
upp på skogen. Men då steg han ur
släden, lyfte upp dynan och framtog
en literbutelj ur lådan. Hälften hade
han druckit ur på bortvägen, och nu
tömde han flaskan till sista droppen.
Brunte vände sitt långa, melankoliska
kranium mot honom och klippte med
öronen. Inte en brödkaka, inte ens en
halmtuss hade han med sig att ge den
gamla krubbgnagaren. Daniel gick fram
och strök honom tafatt öfver nosen,
903
hvars långa hår liknade smutshvita
ispiggar. Sedan satte han sig upp igen,
fattade tömmarna och manade på.
Undan gick det, ty Brunte anade, att detta
var den sista färden för dagen, och
att han snart skulle få hvila efter alla
mödor på de långa landsvägarna.
Skogen stod tät utmed vägen, och
Daniel Lidholm påminde sig, att han
inte skaffat sig någon julgran hemma.
Inte heller hade han tagit med sig yxa
för att fälla någon. Fattig var han,
men inte ville han väl sakna gran på
- själfva julafton.
Julgran — nå, passade det
egentligen med julgran på hans Fållberga?
Det var ju ett träd, som hörde hemma
på breddgrader han längesedan
passerat. I pepparkaksslottens rike, i
Blåbärsskogens gröna revir, på Soria
Morias berg, där växte det julgranar
året rundt, storögdt tindrande med evigt
tända ljus, omgifna af glorior,
skimrande i alla färger, växte utan att barras
eller vissna, små burriga buskar och
resliga träd om hvarandra, lysande
barndomens fjärran äfventyrsriken.
”Nej, ” tänkte stackars gamle
Daniel, ”nej, jag tager ingen gran med
mig, såvida jag inte möter någon gran.’”
Och han skrattade, ”ja, såvidt jag inte
rentaf möter någon gran...”
När han kommit ut ur skogen, led
den korta vinterdagen mot sitt slut.
Solen stod blekröd öfver den västra
barrskogshorisonten, och långa,
blåaktiga skuggor bredde sig öfver de
snöbetäckta gärdena. Vägen började bära
utför ned mot sjön. Om han toge öfver
isen, skulle det gina ganska bra till
Skälboö.
Brunte kände sig försiktigt för, tog
steg för steg genom det djupa stöpet
inne i vassen, men sedan han kommit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
