Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
944
allmän landsväg. Gud i himlen, hvad
fruntimmer kunde bära sig dumt åt.
- Fröken måste sätta sig ett par
minuter för att tänka efter. Om hon
skulle ta och gå till Fina i morgon
förmiddag med sista häftet af Idun? I
kväll var hon allt bra trött.
Hon ordnade omsorgsfullt det
utskurna, runda tårtpapperet kring
kakan, som stod på bordet, ty det var
patronens namnsdag, och gick så in på
kontoret. Där fanns ingen människa.
Men hvad nu då?
Fröken stannade vid dörren, tyst
som en råtta. Hon blef först röd,
sedan hvit. Hvad i allan dar, var det
herr Ek, som talade på det viset?”
Dörren till skrifrummet var stängd,
men hon hörde alldeles tydligt
hvartenda ord. Och hans röst, som annars
var lugn och kylig, lät ju som en
ordentlig stormklocka.
”Alldeles precis. Ni, Olaus
Broström, betalar fröken Altberger
femtiofem tusen kronor. Det kan ni godt
afvara. .
”Och om jag händelsevis inte gör
det ?”
”Ni gör det bara.”
”Det vet ni inte, min bäste herr
baron.” Fröken hoppade till, där hon
stod. _
”Annars stämmer jag er.”
""För hvad då, om jag får fråga?’”
Patronens röst lät så underbart cynisk.
”Om en fattig matros en gång i tiden
tog sig den lilla friheten att ge en baron
ett godt råd, så var det i alla fall inte
matrosen, utan baronen, som stal
Sjöberga. Skulle den stämningen
egentligen vara någon vidare uträkning?”
”Det är inte det, jag menar, ” kom
det lugnt.
Nå då så, ta mig fan — förlåt
ut
ULRIK UHLAND
trycket — om jag begriper, hvad baron
behagar mena.”
Fröken måste hålla sig i
stolskarmen. Hon darrade, så att hon knappt
kunde stå.
”Jag kommer att stämma er å
friherrinnan Sjöfelts vägnar, för att ni
har stulit en diamantring, och å fröken
Julia Anderssons vägnar, för att ni har
framkastat för Patrik Sjöfelt att det
var hon, som hade stulit den.’”
Herr Eks röst lät som en basun.
Det blef tyst en liten stund därinne.
Sedan kom ett oartikuleradt ljud från
patronen. Det lät nästan, som om han
gurglat sig, tyckte fröken.
”Tror ni, jag har gått och
inspekterat bara era potatisland? Ni har
friherrinnan Sjöfelts ring i andra
skrifbordslådan uppifrån, och ni hade den i
portmonnän, när ni åkte från Sjöberga,
och som ni vet, råkade inspektoren få
se den, när ni tog upp en tia, som
han ville ha i förskott. Det var mycket
dumt för er, och det var nästan ändå
dummare, att ni talte om, att ni hade
ärft ringen efter er mamma. Folk
tycker naturligtvis det är märkvärdigt,
att matroser ärfver diamantringar efter
sina mammor, och på det viset kom jag
att få veta det.’”
Det uppstod en paus inne i
skrifrummet. Från patronen hördes inte
ett ljud.
”Jag vill bara tillägga, att jag har
bjudit länsman Jansson och
inspektoren in på mitt rum klockan åtta. Vi
tänker dricka ett glas punsch, eftersom
det är patrons namnsdag, och då kan
vi ju göra upp de femtiofem tusen i
vittnens närvaro, och till dess tänker
jag hålla patron sällskap, så ringen inte
flyger bort.”
Det var tyst ett par minuter igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
