Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST STRINDBERG 21
allmänna diskussionen om man och
kvinna. Man kan också påvisa att
mannens hjälplösa ömhetsbehof
stundom har ett sjukligt drag. Man kan till
slut med skäl anmärka att hatet ej
kunnat uppdrifvas till denna höjd om ej
mannen varit en hatfull och
misstänksam natur.
Men man känner nog ändå att
sa
ken ej är alldeles löst med dessa in- :
kast. Strindberg har med sin
outtröttliga kärlekspsykologi likväl bragt de
värdefullaste fynd i dagen, och hans
kärleksproblem är i själfva verket
utomordentligt djupt och kompliceradt.
Det kan dock, hvilken roll det än
spelar i hans produktion, omöjligt här
komma under noggrannare betraktande.
Ett ville jag dock säga. Det
Strindbergska kärlekshatet är intet groft och
enkelt, någon lätt och tidig upplefvelse.
Det förutsätter många och långa
lidanden, det är det sista kapitlet af en
oändlig historia, det är — om jag så må säga
— något utomordentligt raffineradt —
lifvets bittraste och mest koncentrerade
dryck. Hvad har ej föregått det ...
ömhetens alla underbara eftergifter,
kärlekens tystnad, som smälter alla
förolämpningar och låter in i det sista den andra
få rätt, den kränkta rättskänslan, som
vaknar och än en gång stickes undan,
stoltheten som förtvifladt slår ifrån sig
och än en gång faller samman ...
hatets drägg till slut, som är bittrast för
den som själf smakar det ... kärlekens
sista förhånade bön om befrielse från
sitt hat ... kärleksvårens ljufva
minnesbilder som gifva hemliga tårars
nederbörd ... En historia utan slut och
utan lösning. Om ej till slut marken
blir helt förödd och barskrapad och
hatet evigt, meningslöst rullar sin sådd
af ofruktbara stenar lika dem som
haf
vets trista vågor välla rasslande fram
och tillbaka i stranden ...
Men de flesta människor stanna till
hälften i idyllen. De förstå ej detta hat.
De äro ej starka nog, stå ej ut därmed.
De ha ej heller kommit hvarandras
själar så nära och så från botten
rifvit upp hvarandra. Hatet uppstår blott
mellan starka och sårade viljor. Men
det finnes kanske också en kärlek, så
stark att den ej ens kan hata...
Så klarsynt och djup är ock
tragedien Fadren tack vare sin
fruktansvärda passion att den egentligen blifvit
ett symboliskt drama, skildrande
kampen mellan två världsmakter, och först
som sådant innerst rör oss. I skakande
kraft har det få motstycken i
världslitteraturen.
Med 90-talet inträder en ny period
i Strindbergs lif. Hans diktning flödar
sparsammare; han har nu med den
intensitet han sätter in på hvarje
intresse slagit sig på naturvetenskapen
och vill i Antibarbarus revolutionera
de moderna kemiska dogmerna. Han
ägnade sig som bekant en tid t. o. m.
åt alkemistiska experiment. Men
under denna tid närmar sig den stora
krisen. De naturvetenskapliga
kategorierna räcka icke till, de förklara icke
naturen och lifvet för honom. Hans
moraliska medvetande reagerar mot
den af Taine inaugurerade
naturalismen, för hvilken godt och ondt voro
indifferenta naturfenomen. Han har
sett denna läras följder i litteraturen
och lifvet; det måste vara något oriktigt
i dess kärna.
Den Strindbergska omvändelsen är
i själfva verket en oerhördt märklig
företeelse. Jag dristar mig ej att
värdera den eller att här söka reda ut
alla dess motivs trådar. Jag tror det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
