Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICKA 49
och slog sig bredbent ned på
rottingstolen med händerna stadigt mot knäna.
Mellan de båda gubbarna ställde sig
Fiola. När hon skulle sätta fiolen
under hakan, kommo morbror Pims ord
för henne — — —" Spela nu riktigt
duktigt! Spela så att taket lyfter sig.”
Och hon gaf sig hän åt det med
hela sin varelse och hon höll takten,
så att hennes släta barnapanna
rynkades i ansträngning.
Gubben Jakob blef röd ända upp
under det hvita håret af förtjusning.
Han stånkade och han gned händerna
och han trampade upp och ned i ifvern
att strax få fiolen ur händerna på
henne, när hon slutat, för att
undersöka, hvarifrån den stora tonen kom,
om det möjligen på något sätt kunde
ligga i instrumentets form.
”"Bra! Bra! riktigt bra!”
Nu hade han den lilla röda
barnfiolen i händerna. Och han gick med
tunga, snabba steg fram till fönstret
för att syna den noga.
Men gubben Jonatan var förstås
idel motsägelser. Och framför den lilla
flickan, som ännu darrade litet efter
ansträngningen nyss, stod han som den
personifierade kritiken, benig och torr
och okänslig och hans hvita hufvud
skakade,
Det var inte rätt — — — och det
skulle var så och fingrarna
placerades orätt — — och stråkföringen med
armbågen för mycket utåt — — och
en hel not där det skulle vara en half
— — — OÖOch hvar fanns pausen?
Och — — — här blef en sextondel
borta och här en för mycket.
Men när han såg Fiolas ögon blifva
allt mörkare och få en stor, fuktig
glans, då bröt han af alla
anmärkningar med ett. — — — ”Duktigt var
det i alla fall — — gumman lilla, och
kom nu skall hon till belöning få se
på stora basen — —"”
”Stora basen” står i salens mörka,
djupa hörn i en stor, svart låda, som
liknar en jätte utan hufvud med
inklämdt lif och breda höfter.
Hon vet, att det är den högsta
belöning, när gubben Jonatan visar ”stora
basen””.
Han tager Fiola vid handen och
leder henne högtidligt fram till den.
Han rasslar myndigt med
nyckelknippan som en fångvaktare, när han
öppnar för det innestängda instrumentet.
Han lyfter det mödosamt ut med det
mörka, underliga snäckhufvudet buret
stolt på den breda, mäktiga halsen och
strängar tjocka som rep spända hårdt
öfver det starka, hvälfda bröstet. Det
är som om han höll en jättekarl om
axlarna. Han stryker ett tag med den
korta stråken öfver strängarna. — —
"Bu — — Bu — — —"!"” En obändig,
mörk ton. 1
Det är ett gammalt bergtrolls
dofva, grofva röst, sSom ropar upp ur
djupsvart grufva. — — — ”Bu — —
Bu — — —
Och gubben Jonatan är hänryckt.
”Har du någonsin hört en sådan ton?
— — Bu — — — Bu — — — Det
är, så att man tycker, man kan taga
på den så bred och stor — — — Det
är som en brygga af ljud i luften —
— —" Den lilla flickan skådar
storögd i undrande vördnad på det dystra,
svarta vidundret.
Men gubben Jakob går af och an
med hårda steg öfver golfvet. Han
spelar några bortkomna takter af ett
gammalt bortglömdt stycke.
Förvirrade och stackiga stappla de
öfver strängarna. Han spelar på Fiolas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
