Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICKA 53
ligt klarblått. Taket — blåmåladt som
en jämn, lugn sommarhimmel, molnfri,
som den är i rötmånaden. Stolarnas
öfverdrag — af billigt tyg med en sund,
klar färg. Och en stor, bred säng under
ett blått täcke var det blåaste af allt i
det blå rummet.
”Om jag nu bara hade en blå
karaffin, då vore jag nöjd, ” sade slaktar
Bengts hustru. ”Men det är vackert
ändå och hvilsamt för ögonen att se
på. — När jag kommer här in efter
dagens tunga arbete och slit, ”” sade hon,
”trött alltid och ledsen ofta och med
siffror hufvudet fullt och lägger mig i
allt det blåa. Då är det, som om jag
flöt bort från alltsammans så
småningom. Jag känner det, som om jag låg
ensam på en ö, som seglade liksom i
blåa luften. Och det är så skönt att
känna för en, som har med mat att
göra hela dagen. Och när du, Fiola,
spelar för mig, då känner jag mest
detsamma. Jag tycker att jag kommer
bara ännu högre — ännu längre bort.
Och luften omkring blir ännu mycket,
mycket blåare. Du kan nog inte förstå
riktigt ännu, hvad jag menar. Du är
så liten. Och jag är en olärd kvinna
och kan ej uttrycka mig. Men en stor,
innerlig gåfva har du fått af Gud, Fiola.
Och många människor kan du göra
lyckliga med den.”
FEMTE KAPITLET.
USTÖFVELKUNGEN”.
Hvar skulle ”Stöfvelkungen” bo,
om ej just här vid den gamla gatan.
Stöfvelkung! — Hos honom var det
skor i taket och skor på väggarna och
lyfte man upp en lucka i golfvet, så
var det bara skor alltsammans där
också. Här fanns små skor för
lilleput och stora sjumilastöflar, som gingo
upp öfver knäna och hade spikar i
klackarna likt hvassa ögon och kunde
gifva gnistor, när man slog dem mot
stenar. Här fanns skor för den, som
ej kunde gå än och mjuka tofflor för
den, som stapplade de sista stegen till
spiselvrån. Och man skulle bara vara
här en lördagskväll, då småfolket fick
ut sin aflöning, för att förstå, hvad det
vill säga, att vara ”Stöfvelkung’”.
— — — "”Den skon sitter som en
handske, lilla fröken. — Och det här
är en riktigt rar liten käng, lilla frun
— — — Den här sulan är tjock, den,
min gosse. På den kan du stå i vatten
hela dagen och ändock vara som på
det torra — — — Profva de här
stöflarna, min gubbe. — — Ett så djupt
haf finnes ej, att det stiger öfver de
stöfvelskaften. — — — Fel på kängan,
säger madammen. Kom aldrig och säg
åt mig, att det är fel på mina skodon.
Jag svarar nog för mina skor, bara hon
svarar för sina fötter — — —"”
Så lät det som ett surr i luften. Och
här profvades och stånkades och
klämdes och försöktes och knäpptes och
snördes. Och man satt och stod tätt
inpå hvarandra.
Men om söndagen stodo
Stöfvelkungens små barn i porten och undrade
— — — ”Månne det blir lek i kväll?
— — Månne det blir roligt och dans?
— — Månne Fiola kommer och
spelar? — — —"”
Och när Fiola så kom liten och
tvärsäker med sin lilla röda fiol, då
blef det muntert och alla togo i ring
och dansade.
Gamle ” Stöfvelkungen” var med,
var glad med de glada. Han hade
klumpfot och stödde sig på käppar, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
