Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 CECILIA
höjde sitt glas och sade med etiketten
”aktningsfullt” skrifven i hvarje linje
af sitt slätrakade, brunhyade ansikte:
”Jag, fröken Bloch, ber att få höja
mitt glas för den enda kvinna här i
detta valda sällskap, som jag skulle
vilja tillerkänna rösträtt.’
”Hvad menar han nu igen!” skrek
fru Ström, som alltid blef vid ett
öfverdådigt humör på middagar.
”Ska det vara en förolämpning”?
Ni skulle vilja tillåta, tusen tack, bästa
docenten!” fröken Bloch gjorde sin
min mera syrlig än hvad som var
klädsamt och rörde inte sitt glas.
Docenten Balle bibehöll sitt
orubbliga allvar. Han vände sig nu till
värdinnan :
”’Jag beklagar, att en häfdvunnen
plägsed hindrar mig att dricka med er
i er egenskap af värdinna, men i er
egenskap af en kvinna, som jag inte
på villkor vill ge rösträtt kan jag väl få
bringa er min hyllning ?”
Han såg stadigt på henne och tömde
glaset i ett drag, gjorde en militärisk
gest med det och satte ned det, under
hela bordets prat och skratt. Men vid
hans långa blick, hvars öfverdrifna
allvar roade de andra, fick fru Lebrun
en svag skiftning öfver ansiktet och
replikerade med forcerad munterhet:
""Vet ni hvad, kära docent, ni blir
så mångtydig att jag får instämma med
Jeanna. Hvarför skulle jag nu inte
få rösträtt ?”
"För att ni är för vacker!” brast
det plötsligt ur notarien Edberg. Alla
skrattade och fröken Bloch inskränkte
sig till att slå honom öfver axeln med
solfjädern :
"Vet skäms ni, lilla notarie!”
Men notarien Edberg hvarken såg
WENDEL
eller hörde henne, hans redan en smula
oklara blick var fäst på fru Mauds hals,
som smäcker och fri från de modärna
kråsen reste sig ur den strama
klänningens svaga urringning. Nu var det
just ingen som tog notarien Edberg på
allvar när han var vid det humöret, och
hans värd tackade honom i en fryntlig
skål.
”Instämmer i ditt goda omdöme om
min hustru! sade han och lät en blick
af belåten äganderätt flyktigt snudda
förbi sin fru. Men hon såg den inte
— eller ville inte se den.
”Jag skulle vilja skåla för tant
Margret, ” sade hon. ”Docenten Balle
till trots påstår jag att hon, om också
ingen annan här skulle befinnas värdig,
vore själfskrifven till en plats i
kammaren. Eller hur, Kristian,” vände hon
sig till sin mans kompanjon, ”hvad
tror du?”
"Mor skulle sköta byrån bättre än
jag, det är allt hvad jag kan säga, ” sade
sonen med ett allvar, som något bröt
den glada stämningen.
Kristian West var typen för en
mogen, respektabel son i en respektabel
juristsläkt. Bred, trygg, lugn, artig,
med en själfsäkerhet, som alstrats af
generationer igenom ordnade
förhållanden, men som doldes af den goda
uppfostran och taktkänsla han fått som
omramning till de bokliga kunskaperna.
"Men hur går din praktik, lilla
Magda? Har du många patienter?”
hördes fru West tvärs öfver bordet.
Magda mötte hennes vänliga nick
med en stråle af glödande tacksamhet
ur sina svarta ögon och hon hade
velat flyga upp och krama henne. Men
så möttes hon af häradshöfdingens
kyliga min.
"Många patienter har fröken van
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
