Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR KATTEN ÄR BORTA.
ar GUSTAF ULLMAN.
lagade sig just att sjunka
rätt makligt in i
sommarskymningens drömblida ro. — Men i
kapten Rappels gamla gård vid
Storgatans krök neråt sjösidan, där tändes
nu ett par ljus, lustigt snålt eller
kanske hemlighetsfullt varsamt placerade
innerst i hörnen af stora salen.
Sonen i huset, den lille bokhållaren
Rudolf, tassade rundt bordet och satte
fram glas. Och i köket, hvars dörr
stod öppen till våningen, hällde dottern,
Dorotea, upp kaffe i silfverkannan, allt
under ifrigt hviskande med väninnan
Erika, skeppsfourneraren Tellboms
enda barn och ögonsten, redan fästad
med guldring vid en ung styrman, som
hade gods på land, men ville göra
läroåren till sjöss.
”Nu, flickebarn!” sade plötsligt
Rudolf, med sin på en gång hesa och
gälla röst, som tycktes öfvad att ge
hemliga signaler. — Ute i portgången
ljödo steg, ett par tungt och tryggt
klampande fötter, ett annat par,
smidigt smällande som en dansmästares.
]en lilla köp- och stapelstaden
Och muntert samspråk och fnitter,
som inne i förstugans skydd slog ut i
klingande skratt.
”Berta är med!” hviskade
väninnorna åt hvarandra. Så slogs
salsdörren upp och lilla Berta Bertilsson
trippade in, följd af sin bror,
styrmannen Algot, en bred, satt, vaggande
huggare till karl, klumpig att se på i första
taget.. Efter dem, smidig och grann,
gled Herbert Korvett; son till en
trävaruhandlare, själf tillsvidare
ingenting annat än sjöman för nöjes skull.
Knappa nitton år gammal hade han
redan en ståtlig mans längd, och bar
sin fulländade figur med vårdslöst
behag. Hans mörka ögon, som stötte en
smula i grönt, sökte redan från
dörren Doroteas, och just när hon
välkomnande ställde kaffekannan på
bordet, drog Herbert ur kavajfickorna
fram ett par punschbuteljer och strax
därpå ett par ur byxfickorna. Det
var som han trollat fram dem — och
med ett alltför anspråkslöst löje radade
han upp dem mellan koppar och glas.
”O, mina vänner!” utbrast
Doro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
