Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 oGUSTAF ULLMAN
man Bertilsson, nickande åt Dorotea ;
ett underligt förläget smil flög öfver
.hans kantiga drag, som så yankeeaktigt
omramades af tätt, slätt, knifskarpt
rät
klippt hår. Dorotea sänkte hakan,
barnsligt brydd. "”Erika sjunger allra
bäst ensam, ” mumlade hon.
""Hoho! lät en tjufpojksaktig
gökton ur halfdunklet bakom henne. Där
satt Herbert i skymundan, midt
mellan henne och den lilla näpna fästmön
— men hans högra hand hade
omärkligt smugit sig genom spjälverket i
Doroteas stolryggstöd. Brodern Rudolf
— den tjänande brodern, som Herbert
i fräck kamratlighet döpt honom —
hoppade bort efter gitarren och
uppkrupen i soffan begynte han kvintilera,
uppstämmande falskt och fult till
öfver
drift den af flickorna älskade visan:
”Ja, om uti fredstid eller krigsäfventyr
är du min lanterna och min —
blänkfyr!”
"Bravo! Bravo!” jdblade Herbert.
”O, nej, Rudolf då!” skrattade
systern och väninnorna veko sig dubbla
af skratt, men klappade i händerna
under bordet.
”Tänk om far hörde dig!” sade
Dorotea, som för att tysta.
"Ja, hvad gjorde det!” genmälde
Herbert. ”Ni är alldeles för sjåpiga
för farsgubben. Kapten och jag
kommer minsann så bra öfverens; det är
en bussig karl, om han tas rätt.”
”Jo, så säger du! Ja, för dig är
han så förtjust i,” svarade Dorotea
och vände sig om mot kavaljeren.
”Ack ja, vet ni,” inföll brodern,
afbrytande sitt spel — ”utomhus, mot
andra, kan han vara den hyggligaste
man kan vilja råka! Hemma också,
bevars, när här är främmande, som
han själf bjudit hit — — men, den som
inte känner honom riktigt, ska inte
tala om det. Du, Algot, som har varit
här hos oss dagligdags, ända sen vi var
små, du vet nog något så när, hurdan
far kan vara, när han sätter till.’
Algot nickade stumt, med samma
hastiga, mångtydiga leende i de smala
munvinklarna, som nyss.
”Klockan 9 ska ni vara i säng, så
ni kan orka upp i tid, säger han till
oss hvar kväll!” bedyrade dottern.
”Klockan 5 skulle ni vara uppe,
säger han! Och ligger vi någon gång till
klockan 7, så jösses, som han träter !’”
”Ja, och ha vi så bara varit ute
och gått ett slag vid sjön, sen solen
gått ner, sade Rudolf, ”så ska man
tro —!”
De två syskonen, han tjugu, hon
aderton år, sutto med ens som
förskrämda, trumpet klagande barn,
hvilka dock icke våga helt sjunga ut
det bittra, de ha på hjärtat.
”Skål! Skål för kapten!” afbröt
Herbert käckt. Alla drucko. Doroteas
lena, gropade kinder glödde. Rudolf
tog sig för att härma gummornas
psalmsång i kyrkan och belönades med
skrattsalfvor. Stämningen steg igen,
liksom cigarrettrökens skyar, som allt
ymnigare beslöjade de darrande
ljuslågorna i hörnen.
”Nu ska Erika låta höra sig!”
befallde Herbert Korvett och tog
gitarren, som Rudolf räckte honom, samt
lade den i flickans knä. Hon skakade
sitt burriga, guldblonda hår.
”Nej, jag är så varm.”
”Det ska man vara.”
”Hm. Ja, om ni andra sjunger
med ?”
Och den lilla sångerskan vred med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
