Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
: fullt rista. Jag ser pannkaksätande
kvinnor klippa stora ljufliga klasar
från de vackra girlanderna. Det vattnas
i munnen på mig. Jag ser barnen leka
ta fatt kring korgar och rulla rundt i
den med hacka och spade uppluckrade
jorden. Antagligen äro de afskyvärdt
drypande smutsiga, ungarna. Men det
hinner jag icke se. Ej heller hinner jag
granska de skördande kvinnornas
figurer eller deras hy. Jag vandrar ju icke
på jorden, jag vandrar ju icke i
verkligheten, jag sitter ju på första plats och
åser en kinematografföreställning! Och
likväl händer det, att jag i förbifarten
får en skymt af ett ansikte, af ett
leende, af en bittert uppdragen läpp, af
en gest, af en blick, som jag icke kan
glömma. De där människorna med sina
uttryck och åtbörder stå isolerade, utan
sammanhang inför mig. Jag vet icke
och kan aldrig få veta orsaken till
leende eller förvridna miner. Jag hinner
icke se, hvarför handen lyfts, jag
hinner icke se, om den där näsduken
dragits fram för att torka ögon eller putsa
näsa. Jag hinner icke tänka, jag
hinner icke förstå. Jag har endast att njuta
af de tusende bilderna inom ramen af
ett kupéfönster, af lifvets Part pour
Part!
Nu stanna vi vid en station — jag
minns icke hvilken. Juden reser sig,
ställer sig bredbent i dörren för att
hindra eventuella medpassagerare från
att stiga in. Vi hafva öfverenskommit,
att han skall verka styf, stursk,
obehaglig, när faran hotar från hans sida,
och att jag skall göra sammaledes, när
faran, d. v. s. stationen är på min sida.
Genom att noggrant uppfylla dessa
själfpålagda = förpliktelser hoppas vi
kunna få sofva efter Bologna. Bologna
är middagsstation.
HJALMAR BERGMAN
Men understundom förvägra
makterna sitt bistånd åt den allra
plikttrognaste. Juden vräkes omildt åt sidan
af konduktören, som samtidigt
insläpper en medelålders engelsman.
Pardon, säger engelsmannen och
slår sig ned på judens resmössa.
Juden säger ingenting, han byter mörka
blickar med mig. Tåget går.
Om engelsmannen vore klok och
resvan och människokännare, skulle
han fråga juden om ullpriser och mig
om lombardiska klocktorn. Men nej,
han är förnäm, styfnackad. Han
förtär vår luft och skymmer utsikten och
förstör trefnad och hopp om
middagssömn. Och detta allt utan att i
gengäld vilja bereda oss nöjet att få tala
med en verkligt förnäm engelsman!
Stämningen blir hotfull, hatfull.
Nya mörka blickar mellan juden och
mig, lönnmördarblickar, mystiska
blinkningar, tecken. — Juden drar upp en
svart tingest ur fickan, jag drar upp en
svart tingest ur fickan, engelsmannen
anar icke oråd. Juden repar eld på
en tändsticka, jag repar eld på en
tändsticka. Engelsmannen spritter till. Till
det yttre lugna men sjudande af
hämndtörst tända juden och jag våra dunkla
cigarrer. Egentligen voro de
reserverade till efter Bologna. Men nöden
har ingen lag — och våra uppoffringar
belönas med tydlig framgång.
Engelsmannen blir dödsskrämd, hans blickar
irra vanvettigt snabbt kring kupéns
väggar: han söker ett ”vietato fumare”’.
Han finner icke. Då drar han upp och
tänder en liten cigarrett, ömkligt liten.
Han antar vår krigsförklaring. Kriget
börjar. Vårt krig liknar i tvenne
afseenden ett riktigt krig. Det alstrar
en massa med rök och bekommer båda
de kämpande parterna mycket illa.
Re
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
