Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
nedböjda ansikte och mötte ändtligen
ett leende.
”Gå nu!”
Så sköt han henne ut genom
dörren. Själf dröjde han några minuter
efter henne för att skrifva en biljett till
Beda och tända en cigarr och gick
sedan åt motsatt håll mot den väg Magda
tagit. Han mötte ingen, men Magda
hade till sin förtret måst hälsa på
grosshandlare Blad, som välmående och
säker i sin päls tydligen var på väg till
någon bank.
”Måtte han inte stöta ihop med
Fabian! ” tänkte Magda när hon
besvarade hans flaggning med cylindern.
Stötte ihop med honom gjorde han
inte, men han såg honom på ryggen.
Och blef alltså den andre som kunde
dra sina slutsatser om Fabians
Stockholmsresa.
FEMTE KAPITLET.
Vid bortersta delen af
Valhallavägen mötes Beda och Fabian, där
”vägen tar slut”, där gärdet sträcker
sig mörkt och ödsligt nedanför och
spårvagnarna ett stycke bortom susa
om hörnet som upplysta tillflykter till
värme och civilisation. Ingen såg hur
de båda kysstes vid det halfmurkna
staketet, i huset midt emot det voro
fönstren mörka eller gardiner redan
nedrullade. Hvarje stad har sina
gärden och staket, som varit de enda
vittnena till hemlös och frysande kärlek,
i hvar stad gå människor omkring och
minnas i lyckans eller olyckans dagar,
i en bitter, fridfull eller däst ålderdom :
där har jag stått en kväll, när jag inte
trodde mig kunna lefva längre, där har
jag kysst henne, där har han tryckt
CECILIA WENDEL
mig i sin famn en gång. Så finns det
’minnen hos de döda tingen för en enda
bland de tusende, som gå förbi hvar
dag, så har Haga grindar gifvit stöd åt
älskande, järnstaketet vid strömmen
fuktats af bittra tårar, de gamla
kedjorna bakom slottet satts i gungning af
två ensamma upprörda människor, som
där talat för lifvet, tomma gärden i
utkanterna, som tidvis hyser cirkustält
eller kringresande menagerier, ha känt
susa öfver sig ljudet af kyssar och
bedyranden och tysta, öfvergifna kajer
ha i sena timmar trampats af lätta,
dansande ojämna steg af två, som gått
tätt intill hvarann.
Han lyfte upp henne på staketet,
som sviktade under hennes lätta vikt.
O Fabian, jag faller ?”
Och hon såg ned i hans ansikte utan
en tanke på att falla, omsluten af hans
’armar.
”Får jag se på dig, du har blifvit
så liten i ansiktet och så lätt som ett
barn. Min, min.”
”Fabian, hur kan det komma sig
att du är här? Håll i mig hårdt så
att jag inte faller — se här bakom, om
jag föll ned härifrån skulle jag dö.”
”TJag håller i dig, jag släpper dig
inte. Ått jag får känna dig igen ?”
”Men hur kan det komma sig att
du är här?”
”Jag ville se dig, känna dig, jag
längtade efter dig. Kyss mig!t”
""Men Fabian, inte har du kommit
hit bara för att få se mig?”
”Du darrar ju, du fryser, liten.
Kryp intill mig, så, innanför min rock.
Hvad du är liten och fin och hvad jag
tycker om dig.”
Hon blundade och talade långt inne
i hans vida ytterrock.
Ӂ, hvad jag har det bra nu.
Fa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
