Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det heter, bär under äreporten, och på
den skulle det stå en vacker vers till
majorskans ära.»
»Och så’na där dumbheter håller du
på med i stället för att raska på med
löfvet, när du vet jag väntar,» utbrast
harmset den allt annat än skaldiskt
anlagde gubben Jansson.
»Ja, hvarför inte, jag ska säga far att
jag har versen så godt som : färdig i
hufvet — det är bara en sak som fattas
för mig.»
»Nå, kläck då i herrans namn ur dig
den då, du ser ju ut som tre äggsjuka
hönor tillsammans.»
»Jo, se, jag kan inte för allt i
världen hitta på något rim på sexti,»
jämrade sig Johan, »det enda jag fått tag i
är ”växt i’, men jag vet inte hur jag
skall kunna passa in det.»
»Gud hjälpe och bevare oss,» uthbrast
gubben Jansson. »Och det där skall
vara min son. Laga bara så att — kors
i Herrans namn, där komma de ju roende
både unga herrn och hans kusin,
Vilhelm, doktorn ska bli, men när — och
sitter inte den där pösiga grosshandlarn,
som jag vånne vi hade upphängd, med
i båten. Johan, din sakra... rör för en
gång skull på mina ben, kom ihåg de ä
mina, och spriong upp till majorskan
och —»
I sin ifver vid anblicken af de
ankommande gästerna, glömde gubben rakt
bort, att han stod på en stege, tog ett
felsteg, och ramlade rätt ned i den
löfhög, som Johan nyss slängt ifrån sig, och
hvarifrån hans bägge ben, det enda som
syntes af gubben, viftade ett energiskt
välkommen.
»Jag tror Janssons äreport står upp
och ned,» hördes unga herrns röst, då
båten i detsamma lade till och
passagerarna stego ur. »Hur gick det, kära
Jansson. Här ha vi doktor med 0ss!’»
»Tack, tack, behöfs inte alls,»
puttrade Jansson, som totalt tappat humöret
och nära på äfven byxorna. Han som
så gladt sig åt att kunna arrangera ett
riktigt festligt emottagande och nu hade
det gått på detta vis. Och så till på
köpet, den där grosshandlarns
försemädliga skratt. Det var mer än Jansson
kunde tåla, helst när hans ur löfbögen
uppstickande ben liknades vid Uppsala
domkyrka på afstånd. »Någon hjälp
behöfde han visst inte, sköt herrarna sej,
nog sköter jag mej, gå herrarna upp bara,
nog tar jag reda på båten; — förbaskade
tillställningar —»
Medan gubben på detta sätt lättade
sitt hjärta, mötte majorskav och Elsa de
anländande på halfva vägen., där man
utbytte hjärtliga och glada hälsningar. Den
tredje i sällskapet, grosshandlar
Mårtenson, tycktes till börja med bli alldeles
bortglömd. Han stod där, elegant och
parfymerad som alltid och betraktade de
öfriga med ett öfverlägset leende, som
han ej brydde sig om att dölja, och när
majorskan katbske något sent välkomnade
honom, bugade han ej endast artigt men
kallt. Ingen utom Elsa tycktes
emellertid lägga märke till detta hans kyliga
uppträdande och hon fick för öfrigt snart
aonat att tänka på, ty just som
sällskapet steg upp på verandan, där majorn
väntade dem, så svängde prostens vagn
fram på planen. Den gamle vördade
kyrkoberden var närmare åttio år och
gick med stor svårighet, men hade ej
velat undandraga sig att närvara vid sitt
skriftebarns 60-års fest. Han och
prostinnan hjälptes ur vagnen af den alltid
artige Vilhbelm, som tog hand om den
lilla klotrunda prostinnan och varsamt
satte henne ned på två stolar, som Johan
skyndat sig att ställa tillsammans. Snart
ankommo flere gäster, och det blef ett
hälsande. omfamnande och lyckönskande,
som aldrig höll på ta slut. Vid
kaffebordet, dit majoren själf af starka
händer burits, höll prosten tal för
»ungdomen med de grå lockarna, traktens försyn
och herrgårdens förnämsta prydnad, den
kära majorskan». När så Joban från
bergsknallen saluterade med sin fars
gamla muskedunder och gårdens
underhafvande hurrat efter skottens aflossande,
stod glädjen högt i skyn, och gubben
Jansson som kommit i jämvikt igen,
yttrade till gamla Lotta, hushållerskan,
att »om början var dålig så blef nog
slutet så mycket bättre». »Vi få väl
hoppas det, Jansson, men sanna mina ord,
det hade varit mycket bättre om ej
grosshandlaren varit med.»
»Hvad menar Lotta?»
»Ja, den som lefver får väl se.»
C. 0. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
