Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
domar. Han for nervöst med handen
genom sitt täta, gråsprängda hår. Hans
magra, slätrakade ansikte med den
skarpa näsan och de smala grå ögonen
lyste inifrån af analysens bittra triumf.
Hans hårda och sällsamma yrke
genomträngde honom med en kall
stolthet. Här satt han som förnuftet själft,
under honom var kaos. Ibland trängde
ett sorl af orediga stämmor upp genom
trossbottnen. Det var dårarna, hans
muntra helpensionärer. Han styrde
dem, begagnade sig af dem, gaf det
meningslösa en mening. Hos de
själssjuka utförde naturen själf en
isolering, en sönderdelning som var
förbjuden för läkarens knif. Af detta voro
oerhörda ting att lära. Dårhuset var
Kristoffers stora naturaliesamling,
laboratorium och renodling. Allra bäst
tyckte han om de otvetydiga, redbart
obotliga fallen. Han förnam ett slags
trygghet vid att se sjukdomen utveckla
sig följdriktigt, med järnhård
nödvändighet. Vansinnet blef en förnuftets
triumf.
Ja, han var en stor pessimist,
Kristoffer Sebardt, för honom var bara
det sämsta godt nog.
Det började bli litet skumt i rummet.
En dufven apollofjäril kom
fladdrande in genom de öppna rutorna och
slog sig till ro på bokhyllan framför
Kristoffer. Han reste sig och gick några
slag i rummet. Så skulle han åter sätta
sig till boken, men han kom sig inte för
utan smög fram och fångade fjärilen
och betraktade den länge. Så satte han
den försiktigt på benrangelsmannens
panna och gick några steg bakåt för
att se hur det tog sig ut.
Länge stod han och stirrade med
armarna i kors öfver bröstet. Så ryckte
han på axlarna och talade högt för sig
själt :
SIGFRID SIWERTZ
”Hvad vill det här säga, Kristoffer,
är du mogen för den undre
afdelningen ?”
Han satte sig beslutsamt till boken.
Men så for han upp igen. Han tyckte
väl det var något han glömt! Det var
ju hans dag! Bröderna väntade väl
redan signalen!
Han gick ut på balkongen och
hissade den röda flaggan där M. B. stod
skrifvet i stora, hvita bokstäfver. Så
ringde han på hushållerskan och
befallde fram drycker och kort.
Aftonen var blek och ganska stilla
öfver den gamla fuktiga parkens
bägarformiga jätteaskar och de höga,
spensliga lärkträden med deras späda och
sirliga grönska.
Det var gammal, minnesrik
kulturbygd här med runstenar och
hällristningar. Borta i ett hörn af parken hade
man funnit murar af ett kloster...
Och de vackra lärkträden sades det att
Linné planterat ...
Kristoffer stödde sig mot det rostiga
järnräcket och spejade ut mellan
kronorna. Från den långa flottbron bortom
holmarna hördes klampande hofslag
genom kvällstystnaden. Fjärran i väster
i segelleden slöto sig töcknen mjukt
kring en af de hvita båtarna. Åt andra
hållet låg staden under halfupplösta
rosengrå moln med några darrande,
hvita ljus.
Allt detta var som en vacker och
sorgmodig sång. Kristoffer kände det
plötsligt svårt att ännu vara ensam i
söndagskvällen.
Han tog kikaren. Där låg Leonards
röda manbyggnad bakom lönnarna, där
skymtade längre bort vid samma strand
Patriks observatorium. Prästgården
kunde han knappt se, bara kyrkan som
låg alldeles intill: Kommo de gamla
syndarna då aldrig! Jo där stack
ba
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
