Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄLARBRÖDERNA
till och lyssnade.
Det kom väl ingen! Nej det var
rösterna uppifrån han hörde.
Fröknarna Lorenz hjälpte Amelie att kläda
sig. Amelie klädde sig hemma hos
Leonard, det var ju visserligen inte
riktigt som det skulle, men hon ville
inte bli skrynklig i vagnen. Fröknarna
Lorenz, Konkordia och Lisen, voro
bjudna med som tärnor, därför att de
känt Amelie ända sen den första
förlofningen en gång i världen. De voro
från början invigda och hade liksom
del i hela historien.
Leonard gick fram och rättade sin
hvita halsduk framför spegeln. Han
tänkte på den där morgonen, då
påfågeln väckte honom och han mötte
Patrik uppe vid vägen. Hvad allt hade
förändrat sig sen dess, både för Patrik
och honom själf! En liten oro stack i
bröstet. Det här var ändock som ett
förräderi mot det förgångna. Han
tyckte nästan, han gjorde orätt mot
någon. En sådan ömhet hade: han för
allt som en gång varit honom nära,
att han inte hade samvete att vara
riktigt lycklig, när det nya kom ...
Han gick ut i salen och vandrade
mönstrande rundt det färdigdukade
middagsbordet. Det var höstblom i de
höga Rörstrandsvaserna, stora hvita
astrar och krysantemum. Den långa,
låga ekskänken som plundrats på alla
sina silfverpjäser lyste af grönt
nerifrån drifhuset. På smörgåsbordet stodo
glasen i militärisk rättning bakom den
jourhafvande brännvinsflaskan med sin
silfverbricka på bröstet. Leonard klef
upp Ppå stolen och rättade ett ljus, som
satt snedt i den stora renhornskronan.
Så gick han fram till fönstret åt
gårdssidan.
Därute stod hösten som sommarens
frusna änka. Ett kålfält lyste blått i
Leonard spratt
187
skuggan. Rönnbären glödde i det
gulnade och glesa snåret vid vagnsboden.
De hade varit tidiga i år och det
betydde sträng vinter. Allt låg tyst och
lyddes som i andlös väntan på kölden.
Blommorna i landet lutade sig samman
— Så luta sig liftdömda samman och
hviska.
Hvarför kom då ingen ?
Leonard gick upp och knackade på
hos damerna men möttes af gälla skrik.
Man var inte färdig ännu.
Ändtligen hördes hoftramp och
Wingmarks trilla svängde in. Hans
blick vidgades ljust, när han såg det
dukade bordet i verandadörren.
”Bror har gjort det festligt, ser
jag.
Leonard pekade på pigan och tog
betäckning.
”Å, det är ingenting. Och Mathilda
är så rasande öfver det här, att hon
bränner nog vid såsen.’”
Patrik kom in som god andra med
sin dogcart. Fredrik hjälpte honom ur
vagnen och upp på verandan. Han
hade sin lilla orden i frackuppslaget
och var rödare än någonsin. Han
omfamnade Leonard och svor öfver
Fredrik, som gått in i köket för att säga till,
att det inte fick slås för mycket i barons
glas under middagen.
Så kom då äfven Kristoffer och
Leonard ledde brydd och skamsen in
skaran i salongen. Wingmark sken i
sin nya prästrock. Han snöt sig
myndigt och officiellt och bläddrade i
handboken. Kristoffer stod tyst i fönstret
och krängde på sig sina handskar. Han
såg ansträngdt intresserad ut som på
en barnföreställning. Men i soffan satt
Patrik blid och tom och stirrade på
sina stöfveltår.
Så kom bruden, änkefru Amelie
Kellgren åtföljd af sina två tärnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
