Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 SCENEN SOM
förklarade fröken Borgström, då man
skulle prata 30 ark. Fru Nansen
brukade också dricka en halfva eller två
i samma pjäs — i de flesta fall behöfde
inte teatern bestå det, utan
generalagenter för champagne skickade gratis
upp hela lager: det enda de fordrade
som ersättning var att Fredrikson, då
han rekvirerade varan, skulle nämna
"dess namn: Mumm extra dry eller
Ayala Cliquot. Då ”Glada änkan"”
gästade i Malmö skickade några
Dbeundrare bland publiken upp en del
flaskor, men när änkan och hennes
gäster skulle gripa sig an med dem,
befunnos de vara urdruckna; statisterna
och balettkåren hade hållit till godo med
dem, och gömt det sämsta vinet till
sist åt artisterna.
”Hos fru Glavari kostar
champagnen ingenting”, har ”Glada änkans”
tjänsteande tvåhundra gånger förklarat
för Stockholmspubliken. Den borde
alltså vid detta laget ha reda på saken:
betjänten talar verkligen i det närmaste
alldeles rätt. Mycket kostar den
åtminstone inte; då ”Glada änkan”
spelas, inköper teatern hvarannan kväll en
kagge iskällardricka eller pilsnerdricka.
Den tappas på buteljer, första kvällen,
då den är nyuppslagen är den ännu
jämförelsevis läcker; andra kvällen
påminner denna ”chateau de rekvisita”’,
som den kallas, mycket litet om äkta
drufva.
I pjäser, där det inte förekommer
sådan masskonsumtion af champagne,
bruka teatrarna i stället bestå s. k.
aptekarchampagne. Den beställes på
apoteket, är en slags söt lemonad,
bornerar kraftigt och kostar 25 öre flaskan.
Det är likväl att rekommendera att man
inte, såsom mycket ofta händer, låter
apotekskapsylen sitta kvar : det är inte
riktigt bra för publikens illusion.
RESTAURANT
Äfven den öfriga vinlistan kan
tillfredsställa — högt ställda =
nykteristanspråk. Några droppar vin användas
väl ibland som färgämne till vattnet,
men vatten och saft är dock
teatervinet par préférence. Den aktnings-
värda florshufva, som man har att
tacka för hela andra akten i ” Bland
bålde riddersmän” har hr
Winnerstrand inte fått af whisky — hade det
verkligen varit whisky han druckit hela
pjäsen igenom, borde han nu vara
kronisk — alkoholist. Ruset alstrades af
citronsaft och vatten; mot slutet blef
t. o. m. den anrättningen honom för
stark och han hittade på att slaska ut
det mesta. Som whisky och konjak
’användes eljest ibland pilsner, en
myc
ket underlig konjak, i det den gärna
skummar högst originellt.
De flesta skådespelare äro alltså
nykterister — på scenen åtminstone.
Rusdryckerna äro där särdeles
försåtliga. Visserligen går det inte alltid
så illa, då man bryter
nykterhetsprinciperna, som det gick Ringwall i
”Gycklarbandet”. Han skulle där
tömma en bägare skummande
pilsnerdricka, men hans kamrater hade
välvilligt nog tillsatt en hel kupa whisky
i drycken; han var i alla fall tvungen
att tömma bägaren, hvilket hade till
följd att då han i finalen skulle göra
en kullerbytta, så höll han på att bryta
nacken af sig. Men om spriten också
inte alltid medför så svåra verkningar,
så influerar den ytterst lätt på
skådespelarens tal, som ofta blir sluddrigt,
äfven efter små spritkvantiteter.
Men också de oförfalskade
teaterrusdryckerna, hur oskyldiga de än äro,
kunna ibland ha gräsliga följder. Det
hemskaste är väl hvad som hände med
ett par statister i Göteborg för en tid
sedan, då man spelade ”Hin och
små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
