Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICKA
Fiola stå på hufvudet och spela fiol,
då fick hon mer folk.”
Pims lilla urmakarbutik var röd och
blå af osålda konsertbiljetter. ” Han
har inte handlaget inne,’” sade
Stöfvelkungen” medlidsamt. ”Man skall
liksom hålla fast i rockskörtet
figurligt taladt och inte släppa, förr än man
smusslat in ett par biljetter i fickan.
Men så liten och puckelryggig Pim är
så ser han på allt liksom uppifrån, han.
Och därför duger han inte att prångla
ut biljetter.”
”Och just så var det.”
Sålunda hade icke Pim tänkt sig
saken. När Fiola spelade, då skulle
alla komma af sig själfva för att lyssna.
Och nu trugades hennes biljetter på
bland stöflar och smör och ost.
Han smög sig ut om kvällarna för
att se, om de röda och blå
biljettbuntarna minskades i de små butikerna
utefter gamla gatan. Och han var idel
ödmjukhet och puckelryggig
förbindlighet, hvart han tittade in. Men det
röda och blå prålade alltjämt lika
svällande rikt emot honom. MHans ädla,
hvita händer gledo smeksamt däröfver,
litet mer sorgset bara för hvar gång,
allt efter som tiden led. Det fanns ju
så mycket bakom dessa papperslappar,
som folk inte förstod. — Så mycken
förhoppning, så mycket arbete och
tålamod — försakelse också och
stolthet öfver uppnådt mål och oro och
ängslan äfven.
"’Jo, det skall jag bara säga
honom,” sade slaktar Bengts hustru på
sitt robusta vis, ”att det går lättare att
sälja korf och ost än konsertbiljetter
För, ser han, Pim, det ena
stoppar folk i mun. Och då tycka
de, att de ha valuta af’et. Men för det
andra få de ju inte något — som de
289
kunna svälja åtminstone — utan det
stannar i örat och det vilja de inte ge
något för — — — Men jag skall i alla
fall göra hvad jag kan, ja, det lofvar
jag, för jag håller af flickan — —"”
Och Pim körde ned hufvudet,
liksom skamsen öfver musikens intighet
i jämförelse med matnyttan. Och de
fina fingrarna gömde sig ödmjukt in i
rockärmarna. Och han tackade och
tackade och bockade sig ideligen, så
att man bara såg den stora puckeln,
som tryckte ned honom likt en börda.
Tillitsfullt blickade han på den stora,
röda kökshanden, som lofvat hålla sig
skyddande öfver konsten.
sk
Den, som alldeles särskildt väntar
på en viss dag, den tror, att då den
dagen kommer, då skall hela världen
liksom stanna och byta utseende. Men
det blir inte alls så. Det blir bara en
dag den, som alla andra och världen
ändrar sig ej därför.
Konsertdagen var just en sådan
underbar dag, men inte bara för Fiola,
utan för hela gamla gatan.
Slaktar Bengt hade stängt sin
butik tidigt. Han ville själf se till, att
hans välfödda, gamla häst blef väl
ryktad och i god tid spänd för
enspännarvagnen. Ty Fiola skulle åka till
konserten i slaktarens vagn.
I sitt blå rum stod slaktar Bengts
hustru, själf blå af idel ansträngning.
Hon grälade på sin köksjungfru, som
ej fick hennes svarta sidenlif att gå
ihop i ryggen. Och hon var orolig
öfver att blomsterhandlaren ej ännu
infunnit sig med buketten, hon beställt
åt Fiola.
Hos ” Stöfvelkungen” voro äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
