Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICKA
laren, att han skulle sätta dit blommor,
som höllo en smula och inte sån’t här
krafs.”
Pim ordnade noterna framför Fiola.
Och det var, som om hans ädla,
fina händer smekte hvart notblad, som
om de dröjde kvar vid dem bara
därför att det var deras svarta punkter
Fiola skulle gifva lif och själ nu här
i kväll.
Och skalorna löpte sin långa,
tvinnande tråd alltjämt. Men när Fiola
såg, hur Pims händer darrade, lade
hon bort fiolen för ett ögonblick och
gick fram till honom. Fastän hon själf
var liten och sirlig, var hon längre än
han. Och när hon lade sin bara arm
om hans skuldror, måste han se upp
mot henne ur sin trollbundna fulhet.
Och hon smålog ner mot honom och
sade mildt:
— — — Morbror Pim, käre, käre
morbror Pim — — Tack, för allt,
hvad du varit för mig — — — du
skall nog få heder af mig — — Det
skall nog gå bra — — — var inte
ängslig för mig — —"”
Då sträckte han sig upp mot henne
och hviskade — — "”Fiola mitt, barn
— — spela duktigt! — — spela, så att
taket vill lyfta sig — — Du vet ju,
att jag sitter där längst bort i salen —
— — Men jag är med dig hela tiden
— — — i hvar ton är jag hos dig
och följer dig — — Fiola — — Ej
ett ögonblick lämnar jag dig ensam —’"
Och de sågo hvarann in i ögonen
länge.
Men när Pim kom ut i den glest
besatta salen, höll han hufvudet högt.
Hvad gjorde nu mer honom, alla
dessa, som blifvit lockade och pockade
hit och öfvertalade att köpa biljetter
och sutto och knastrade omusikaliskt
295
med sina program, i väntan på att få
vara med om något uppiggande —
ett fiasko kanske. — Ty han var rik.
Han ägde något, som alla de andra
saknade.
Fiola skulle spela i kväll och
mellan henne den skimrande, hvita fjärilen
på estraden och honom puckelryggen
i salens skamvrå fanns en osynlig, fin
känslotråd, darrande af musik.
Tant Malvina hade liksom stor
mottagning af alla bekanta där ute i salen.
Och det var ett hälsande och ett
ljudeligt välkomnande och vaktmästar Ström
följde henne likt en adjutant, hjälpte
till och placerade, sökte numren och
smällde i stolsklaffarna.
Men nu kom slaktar Bengts hustru
ut ur artistrummet och gjorde henne
äran stridig som värdinna. Ty äfven
hon ville visa, hvad hon åstadkommit.
"Nu har sångerskan kommit, ”
berättade hon för gubben Jonatan. ”Och
man kan strax se, att hon är en riktigt
van artist. Hon tager in droppar till
och med för nerverna. Och hon sade
åt mig, att hon är så rädd, så rädd,
och ju mer hon uppträder, desto
räddare blir hon. Hon hade råa ägg med
sig och dem drack hon, för det klarar
strupen, sade hon. En grann toalett
har hon. Och nu står hon framför
spegeln. Hon sa, att hon fångar ett
leende” för att få den riktiga, vackra,
älskvärda minen, när hon träder inför
publiken. Jag ville, att Fiola också
skulle lära sig af henne att fånga ett
litet leende’, hon som alltid ser så
allvarsam ut. Men hon hörde inte alls
på mig. Hon bara gnider och gnider
på de eviga skalorna, hon.”
Gubben Jonatan, som var
uppsträckt i hvit halsduk och långrock,
skakade på hufvudet åt allt, hvad
slak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
