Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DR LEWIS HENDERSONS PILLER
”"Tosef Simonson : jag har en tjänst
att bedja dig om.’”
Han sade detta i så ovanlig och
allvarlig ton, och jag kände en lätt
”klack” i hjärtat.
”’Hvad är det, Josef Heckel?” sade
jag. Jag kunde icke tala annorledes,
det var som hade jag flyttats femtio
år tillbaka och var hemma hos farfar
under Purim, innan vi flyttade bort.
”Det är om min son, ”” svarade han.
Nu vill jag ärligt bekänna att det
var obehagligt. Hade det — med
honom, n. b. — rört sig om ett kreditiv,
ja, en borgen, skulle jag
glädjestrålande, tillfredsställd att kunna hjälpa
honom – stolt, smickrad, rörd, ha
afbrutit och, så sant som att min släkt
lefver, skyndat att utbreda papper och
böcker till hans förfogande. (Men det
begärde aldrig Josef Heckel!) —
däremot : sonen! Det var en mörk punkt
som aldrig annars vidrördes.
Men naturligtvis svarade jag, i det
jag fick anledning krångla litet med
chiffonierklaffen, helt upprymdt:
""Kära vän — befall bara — hvar
är Louis nu för resten?”
"Han är i Paris, ”” sade gamle
Heckel. Och därpå blef det så tyst att
jag kunde höra alla våningens klockor
picka i sina porslinsställ (min andra
samlarvurm) genom dörrar och
matt
belagda och gardinförhängda rum. Det
var tyst en lång stund.
Så talade Josef:
""Jag lefver inte länge. Det är nu
fjorton år sedan Miriam dog. Jag vet
att vi icke skola tala om döden. Men
det har för mig aldrig betydt något.
Och nu vet jag att det snart är slut.
Seså, seså — inga minspel! Nu skall
du lofva mig, Josef Simonson, att söka
upp min vanartige son — i hvad håla
335
han än må dölja sig — och säga
honom att Israel Heckels pengar äro slut,
för alltid slut, och att det arfvet kan
han icke hoppas på. Intet annat skall
du säga — det är nog. Israel Heckels
pengar äro weg, förstår du, putz weg!
Det är allt. — Och det har jag dragit
försorg om!”
Det var den sorgmodiga nyhet, jag i
korthet fick att bibringa och här bryr
jag mig icke om att ingå i onödiga
detaljer. Vare nog sagdt att då jag senare
försökte tala en del förstånd svarade
mig endast gamle Josef Heckel (jag
meddelar det blott som en karakteristik
och när han sade det såg han ut som
en humoristisk rabbin med tjufpojken
i Ögat) :
”Se så, lilla Josef, du som vill
vara så modern: stå inte där och
mauschla !
Dagen efter reste jag.
I korthet vill jag här inflika att
Josef lefde ännu i fyra år. Och att
hans son, Louis, gjorde ett stenrikt
äktenskap och har det allt annat än
tragiskt. Honom träffade jag aldrig,
men genom detta uppdrag fick jag göra
en bekantskap som aldrig går ur mitt
minne.
Jag kom till Paris i början af
november och fann kastanjerna blomma för
andra gång, fann en mild sommarluft
och damer och herrar i ljusa toaletter
under bulevardträdens nygrönskande
kronor vid aperitiftimmens gröna flor.
Vagnsbullret var musik och sämsta
asfaltblomma hade charme.
Annonspelarna glödde i färger och vid alla
korshörn vällde blomster och buketter
ur utbjudarnas kärror. Månglarnas rop
och skrän var sång, gatornas lyktor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
