Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
kojan och lyssnade. Han fick höra
berättas om den röda kopparn, som i
stora ådror genomskär bergen här
och där, och som närmar sig en och
annan människa, drar den liksom
till sig, medan den gömmer sig för
andra, så att det står inte i deras
makt att se den, låge den än i öppen
dager. Det var inte tu tal om det,
att inte kopparn hade sitt lif och sin
själ, fast den för människor i gemen
gällde som ett dödt ting. Det fanns
också de, som hade den tron, att den
röda kopparn var hin ondes blod.
Det talet om kopparn tog
fjortonåringens håg, och han begaf sig ut i
bergsbygderna för att pröfva, om han
hade i sin makt att lista ut kopparns
väg, och om kopparn ville närma
sig honom. Men först hade han i
tysthet lockat ur finngubben
hemligheten att leta fram kopparn i dagen,
Frågorna hade varit sådana, att den
gamle visste inte själf, att han
förråde hemligheten i svaren. När så
pojken lade fram hemligheten för
gubben, blef gubben förskräckt och
svor på att det var mera än så, mer
än pojken visste. Han hade papper
på det, hemligheten var uppskrifven,
och det papperet hade förvarats i hans
släkt i tre led. Nu var det brunt
som ett näfver i skogen, men orden
stodo där att läsa ännu. Då gaf
pojken sig ingen ro, förrän han fick se
det papperet. Han sa’, att gubben
ljög, och att papperet inte fanns, och
han hängde efter gubben med det
talet, tills gubben en dag visade honom
papperet. Pojken slukade innehållet
af det skrifna, medan han talade om
hur konstigt folk skref på den tiden
för tre släktled tillbaka; som om det
nu vore det enda som tog
hansåintresse för papperet i anspråk. Hvad
pojken läste på finngubbens papper
MÄRTA STARNBERG
gömde han i sitt minne och skref
sedan upp det. Men det papperet
gömde han så väl, att ingen inte ens
anade, att det fanns. Och när
finngubbens stuga inte långt därefter brann
upp och allt hvad han ägde, och
fingubben själf brändes inne, förstod
-pojken, att det var inte hans sak,
att hemligheten blifvit hans. Det
var bara så, att den fick inte dö. Det
var då pojken begaf sig ut i
bergsbygderna för att pröfva sin makt.
Och han fann koppar.
När han första gången anade, att
en kopparåder gick fram under hans
fötter, visste han inte rätt, hur han
skulle bete sig för att få visshet.
Kopparn plockar man inte lika lätrt
upp ur jorden som man plockar bär.
Han gick länge och bar på sin
aning utan att säga något. Men till
slut talade han med en grufarbetare
om saken, och det slutade med att
han sålde aningen för 25 kronor.
Grufarbetaren borrade och sprängde
och sprängde och borrade, och så
träffade han kopparådern, som pojken
utvisat. Det skalf i pojken, då
malmen kom i dagen, och han fick en
känsla, som om knäna ville böja sig
till marken. Grufarbetaren mutade
in platsen, och en grufva togs upp.
Efter den händelsen gjorde pojken
sig till kopparletare på allvar, och
han skänkte den röda kopparn sin
håg. Lifvet igenom gick han sedan
och sökte efter kopparmalm i
bygderna och i obygderna. Man kunde
se honom nattetid komma smygande
fram till gårdarna, stå och stampa
här och där och böja hufvudet till
marken och lyssna. Mycken
kopparmalm letade han fram i dagen, men
åt ingen lärde han ut konsten att
finna den.
Nu skulle man kunna tro, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
