Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅGEL BLA
är nog, om jag bara stryker dig öfver
håret och säger: gossen! Är det inte så?
Jag har godt minne, Jacques, å, hvad jag
har godt minne! Allt hvad du sagt
kommer jag ihåg. Adjö då, Jacques. Jag har
visst ändå inte tackat dig för pengarna till
hatten. Den klär mig, inte sant? Du är
ond nu, det ser jag på dina ögon. Men
det är bäst som sker, det är bättre vi
skiljs som ovänner, så saknar du mig
mindre. ”
Hon skrattade till och var borta.
Jacques hade nu kommit in i
trädgården. Här var lummigt och folktomt.
Från de breda alléerna längre bort och
från terrasserna hördes röster och barns
rop; men här var tyst.
Hvarför skulle han gå hem? Han
hade ännu icke ätit middag, här kunde
han stanna tills hungern kom. Men sedan ?
och sedan igen? Ack, här går han och
sörjer, saknaden trycker honom som en
sjukdom, kanske har han för resten feber,
det känns så — men i morgon, eller
åtminstone om några dagar, är det väl förbi
och han är fri och lefver på nytt.
Inte kan man öda sitt lif på en kvinna,
hvars alla tankar äro lek och lögn. Hon
är hysterisk, hon måste ställa till scener;
när han arbetar, börjar hon plötsligt gråta
och kan inte säga hvarför; han ber henne,
ber, ber, kysser henne. Ack, säger hon
då, hon sörjer öfver sig själf och sin
dålighet. Men han förstår henne alltför väl:
hon sörjer öfver att han arbetade och
därvid för en stund vände sig ifrån henne,
det är alltsammans.
lbland är hon ju också vek och god,
man måste vara rättvis. Tyst som en
fågel rör hon sig då omkring honom, hon
plockar i rummet, hon tar upp ett ark
papper, som fallit till golfvet och smyger
det till honom igen vid skrifbordet utan
att störa. Där sitter han och tänker: vid
407
denna sidas slut kan jag få kyssa henne !
Han ger sig själf denna belöning vid
sidans slut. Fort, fort raspar pennan öfver
papperet, och så springer han då upp och
de kyssas länge, länge, kyssas och
glömma arbetet och alla de oskrifna sidorna,
som vänta på fortsättning ...
Men nu är det förbi.
Jacques tog af sig hatten; hans panna
var våt af svett; han strök tillbaka håret.
Framför honom gingo en svartklädd
kvinna och ett litet barn, en ljuslockig
liten flicka om fem, sex år. Barnet bar
en hink och en träsked men lekte ej.
De gingo mycket långsamt, strax måste
Jacques gå om dem, han hejdade sina
steg.
Men nej, hvarför hejdar han sina steg?
För att observera dessa två ?!. Han vet ju
inte hvad han vill. Modern ser blek och
sorgsen ut, kanske är hon änka. Också
barnet är blekt — men hvad angå de
honom !
Han går alltså om dem, går raskt och
kommer fram till en bänk, där vägen
kröker intill ett lummigt buskage; en sval
undanskymd plats i denna gröna trädgård
midt i staden. Han sätter sig ner.
Och där komma de två långsamt efter.
Flickan bär sin lilla hink och slänger
med den. Hon har en halmhatt med ett
rödt band, och det är litet urblekt; det
är alltså inte nytt för i år. En
tidningsskrifvare ser allting, tänker han och
skrattar trött till åt sin egen reflexion.
Kvinnan och barnet närma sig, och
när de hunnit fram till hans bänk, slå
också de sig ned på den. Och plötsligt
bereder det honom behag. Skuggorna börja
falla och trädgården är snart sval. Mot
skymningen fryser man lätt och
ensamheten blir isande. Ingen människa mer än
dessa tre har förirrat sig till denna
skymda plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
