Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
har funnit en annan, du älskar en annan,
godt. Hvad vet jag, du har kanske kännt
honom länge; kanske sade du redan för
ett par tre veckor sedan till honom: ”vänta
bara, älskade, vänta. Jag måste göra
slut med Jacques på ett anständigt vis.’
Hvad vet jag! Gå nu, det är mig
likgiltigt. En gång ägde du mina vackraste
drömmar — en gång tänkte också jag
på ett lif med dig för alltid, alltid. När
du inte visste af det, såg jag på dig;
jag såg den lilla pricken på din hals, jag
såg den röda halföppna munnen, och jag
tänkte, att dig kunde jag aldrig mista.
Men jag kan det — jag kan det! Gå
nu — till den där herr sanningssägaren !”
”Du är mycket ond, Jacques,” sade
Joanna mjukt. ”Eljes skulle jag tala om
för dig att...”
Hon hade lyft båda händerna och
tryckte dem mot bröstet. Den stora
hatten med syrenerna låg bredvid henne
på golfvet.
”Nej, jag vill slippa höra något mer!”
ropade han. ”Tag din hatt och gå.”
”Ja. Men hvad du är stygg, Jacques,
hvad du är stygg.”
Strax därpå var hon ute. Han följde
henne ej till dörren, han hörde den blott
slå igen, och så blef det tyst. Han gick
ut på balkongen och spejade väntande
ned på gatan: se, där kom hon; hon
vände hufvudet åt vänster, åt höger,
tvekade och gick ändtligen bort,
långsamt som den som går utan mål.
På balkongen stod trälådan med jord,
där hon sått blomsterfrön. Jorden var
torr och de späda första gröna bladen
slokade. Jacques hämtade ut vatten och
hällde öfver dem. Hvad hade hon väl
menat med allt sitt talande? tänkte han.
Hvad var det för prat om den där
mannen, inför hvars ögon hon inte kunde
ljuga! Det var väl bara en ny fint för
MARIKA STJERNSTEDT
att plåga honom, Jacques. Hon hade
älskat honom, på det kunde han inte
tvifla, nej, nej. Stackars lilla vilsna
Joanna, hvart gick hon nu? Så långsamt,
så planlöst. Nu sjunker hennes vackra
mod, nu vissnar hon som en blomma
mot kvällen. Hvarför var han hård?
Kanske bodde inom henne samma längtan
som inom honom själf efter godhet och
enkelhet, efter ett lif höjdt öfver alla
hvardagens bekymmer och trätor.
Hvarför skall vårt lif så föga likna
drömmarna? Hvarför skulle vi ej kunna
skapa det efter dem?... Så kände
kanske också hon i dunkla stunder, och
så längtade också hennes lilla oroliga
fågelhjärta.
Man vet så litet om andra, tänkte
han, och man tror dem om ondt; men
man förundrar sig öfver att de å sin
sida tro en själf om lika ondt. Så gå
vi beständigt bakom hvarandra och stanna
aldrig till ett ärligt möte, där alla
förlåtar bruste.
I.
Det förflöt några dagar då Jacques
var strängt upptagen. Han hängaf sig
åt arbetet, tog på sig extra göromål och
unnade sig endast den knappaste hvila.
Han flydde sitt tomma hem, där pianot
stod tyst och skrifbordet utan en blomma.
En ljum eftermiddag mindes han
ryskan och hennes barn och tog åter på
försök vägen till trädgården, där de gått
tillsammans. Han fann stigen, där han
först sett dem och sökte bänken, där de
suttit. Han hade icke gått länge förrän
han hörde sitt namn ropas: ”Jacques,
Jacques!” — och där kom den lilla flickan
springande från en sidogång. Hon hade
sett honom på afstånd och strax känt igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
