Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRARIEN
hela sin förfärliga tyngd öfver deras
’:ensamhet. Och när ljusstumpen blott
hade ett litet stycke kvar hördes ett
underligt buller långt borta.
Säkert! Det var fars oxvagn!
Elsa blef nu riktigt glad och tänkte
på hur lustigt det varit, när de alla
fyra skumpat från staden och hit i
oxvagnen. Det kallades en
prärieskonare, hade far sagt. Seglet var
deras tak och det var spändt rundt
som ett hvalf öfver dem på fyra
ribbor, och när solen sken blef det
mycket varmt därinne.
Det hade varit en förfärligt lång
resa, visst tre dagar, och far hade
"kysst henne och berättat hur glad’
han var att inte behöfva vara därute
ensam längre och öfver att de inte
skulle behöfva vara ensamma i
staden längre. Nu hade han gjort det
första färdigt, ett litet hus och början
till en trädgård — bara den allra
första början, sSom knappt syntes, men
han visste hur det skulle bli. Far
sade, att han inte kysst Elsa på flera
månader, och att hon gärna fick köra
oxarna, bara de inte sprungo ifrån
henne!
Då hade minsann inte mor gråtit,
utan lett så godt, och spanande tittat
framåt för att se, när det nya
hemmet först skulle bli synligt som en
liten prick långt borta på en dyning.
Och om natten hade de sofvit under
det runda, lustiga seglet och Elsa hade
sett stjärnor, när hon somnade, och
en liten rykande frukosteld utanför,
när hon vaknade.
Sista dagen hade far sagt «nu!<«
flera gånger och sett så underlig ut
och slagit de snälla oxarna hårdt.
Till slut hade det blifvit så varmt,
att hon kände sig alldeles het i
hufvudet, och lade sig ner på den hårda,
skumpande botten och sof.
425
När hon vaknade stod vagnen
stilla och hon klättrade tung och yr
ut. Där stod far och gräfde ett stort
hål i marken. Mor var alldeles
rödgråten och svullen och berättade, att
deras nya hus var nedbrändt, och allt
fars arbete förstördt. Det hade
«landhajarna<« gjort, elaka människor, som
. skulle gå till domaren och säga, att
far ingen nytta gjort med den jord,
som "han fått, och därför skulle
landhajarna ha jorden i stället. Nu gjorde
far ett hus i marken som en mullvad :
och där skulle de bo, medan han
åkte tillbaka till staden och talade
med domaren och köpte mat och
redskap. Och allt skulle nog Dbli
bra till slut, bara Elsa var snäll och
tålig.
Och där hördes oxvagnen nu.
Bara far kom tillbaka, skulle allt vara
öfverståndet. :
Vagnen kom närmare och Elsa
hörde mycket väl att det inte var
någon vagn. Det var åskan.
Det mullrade och det dånade och
det var inte som en vanlig åska, som
slog ibland och hvilade sig ibland.
Det var ett enda oafbrutet dundrande
och det blef hvarje ögonblick
starkare.
Elsa kände, att mors hand var
alldeles iskall, kallare än hennes egen.
En sådan åska hade hon aldrig
hört förr och nu visste hon mycket
väl att det inte var åskan. Det var...
Gud som hafver, hvad var det?
Lät det inte som tusen hästar,
som kommo skenande, en stor
krigshär som stormade fram?
Nu kommo indianerna för att döda
dem!
Sedan mindes hon blott, att
dånandet växte och växte, tills det inte
kunde bli mer fruktansvärdt; att det
om en stund var dubbelt så
fruktans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
