Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICKA
Det är en hel liten kosmopolitisk
värld här nere, sammanförd : af
slumpen. Ögonblicket ger samma intressen.
Om några timmar har man skiljts åt
och glömt. Nu är allt gemensamt i
trång krets. Bekantskaper göras lätt.
En grupp står framme vid flygeln —
några eleganta damer omkring en herre
med guldbågad pincené.
’Om man ändock kunde
få höra litet musik. — — Herr doktor
— — herr doktor von Wullt, spela en
smula — — Åjo, det vore en sådan
njutning — — då tänkte man inte alls
på, att resan var så lång — —"’
Det var flere bedjande och
öfvertalande fruntimmersröster
”Bara några takter, herr doktor — —
Det vore så angenämt — — Var nu
inte så bestämd — — —"”
Men han, som titulerades doktor,
bedyrade, att han ej dugde till något
annat än ackompanjatör. ”Men,’”
tilllade han, ”här lär finnas en artist
ombord. Kanske hon vill’låta höra sig.
Henne skall jag bedja, om damerna
önska — —"”
"En artist, är hon sångerska, eller
pianist? Tänk så intressant!”
”Nej, hon lär vara violinist. Hon
satt uppe på däck i går natt. Och jag
roade mig med att gifva akt på henne.
Hon höll sin fiollåda tryckt tätt intill
sig, liksom om den innehållit ett
lefvande väsen. Och den var lindad in i
en filt, men själf satt hon visst och
frös i en kort kappa.”
”Och doktorn, som är en sådan
damernas kavaljer, erbjöd henne inte sin
päls?” ljöd det i korus.
”Nej, mina damer. Hon var
liksom inte af den sorten. Hon hade ett
par så allvarliga ögon, som höllo
liksom vakt om henne. Det var just som
445
ett sådant där vanligt
artighetsnärmande ej gick an med henne — —”
”Tänk, så intressant! Doktorn blir
ju riktigt högstämd och vältalig. Bed
henne då komma, den där violinisten,
och spela för oss.”
""Ja, jag lofvar göra mitt bästa, och
vi ska väl hoppas att jag kan locka
henne hit.” Och doktorn försvann i
korridoren, som ledde till trappan,
hvilken förde upp till däck.
Det var af och an framför II
klassens salong, som Fiola trampade upp
och ned i trång krets. Däcket var
fruset och glatt af is och hon halkade
till: Det var egentligen icke alls
nödvändigt. Hon skulle inte ha fallit i
alla fall. Ty hon stod stadigt på sina
säkra små fötter. Men den herrn som
just då gick förbi, tog henne fatt om
armen.
”Tack, men jag faller inte,” sade
hon på sitt bestämda, litet afvisande
sätt och gick vidare. Men han följde
efter, ty samtalet var ju nu på sätt och
vis börjadt.
— — "”Ni borde ej stanna här uppe
i snötjockan, fröken. Ni förkyler er —”
Fiola svarade ej, utan fortfor att gå.
Men han följde efter och talade vidare
till denna lilla smala rygg, som
fortsatte sin utstakade väg orubbligt.
"Vi äro alla samlade där nere i
salongen, fröken. Där är ljust och
gladt. Kom nu med dit ner.”
Hon lade märke till, att han talade
svenska med utländsk accent. ,
""Jag hör inte alls dit ner. Jag far
på II klass,” kom svaret kort och
tydligt.
Men han fortsatte att vandra efter
denna bestämda lilla rygg. Och den
roade honom mycket, denna lustiga
jakt. Han visste med sig, att han kunde
”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
