Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472 CECILIA
hem eller ej! Var det något hon
hatade var det att mötas vid
hemkomsten af beskedet att hon skulle få äta
ensam och gå ensam och vanka i
rummen en hel eftermiddag.
Nej, jag sitter inte här hela dagen!
tänkte hon. Jag går ut, bara inte stanna
hemma. :
”Hvem skall jag söka upp? Hvad
vi kvinnor har det stängt för oss, när
vi en gång vill döda en eftermiddag.
Jeanna är väl hemkommen, nej, jag
vill inte höra på hennes rösträtt! Fru
West? Nej, hon skulle bli förvånad
öfver att se mig plötsligt hälsa på dem.’”
Och det slog henne att trots de
föreningar hon var med i och trots
klubben, hade hon ingen att gå till, ingen,
med hvilken hon kunde sitta och prata,
utan att göra besvär, ett par timmar
på kvällen. Hon kunde ha tagit Beda
med sig på en teater. Nej, Beda var
inte fri och naturlig i hennes sällskap.
TFTill fru van Reeh — ”’där har jag ju
bara ställt till ledsamheter ...”
Under allt detta gick hon raskt
framåt gatorna — hvarför går jag här
och trafvar, i stället för att sitta i mitt
lugna hem! tänkte hon. Men de tomma
rummen kunde ibland väcka hennes
fasa och i dag hade hon tänkt sig det
så annorlunda...
Klockan var half sju, hon steg upp
i en grön vagn och när hvarfvet var
tillryggalagdt, hade en timme gått. Så
gick hon in i en cigarrbod och
telefonerade.
”Är advokaten inte hemkommen? ”
Nej, han var inte hemma.
”Sätt fram litet kall mat då och
vänta inte på mig, är Elin snäll.”
Och hon ringde af och betalade,
trött och rådvill. Men nu ville hon
inte komma hem före Torsten, inte på
villkor. Arbetarinstitutets föreläsningar,
WENDEL
läsesalongen, Sturebuffén — det var de
resurser, som stod henne till buds och
alla voro lika förskräckliga, sådan hon
nu kände sig.
”Hvad ska jag ta mig till, hvad
ska jag ta mig till? Torsten visste att
han inte skulle komma hem och så
kan han stå och inte säga något! Han
undviker mig, han är trött på mig —
låt mig bara inte komma hem före
honom !”
Och under den raska takten — ty
gick hon långsamt sågo människorna
på henne och herrarna nalkades
intresseradt — växte det fram flera af
dessa smådrag, som tillsammans visade
hur ensam hon var i sitt hem och hur
likanöjd Torsten var utan henne. Hans
glada, chevalereska sätt i dag, glimten
i ögat — och så hade han i bakhåll
medvetandet att hon skulle vara ensam
hela dagen. Det var en dansk
overretssagförer i stan — mindes hon plötsligt.
”Då gå de på en teater och sedan ut
efteråt och jag skall gå ensam på
gatorna till klockan ett! Jag får inte ens
sitta på en soffa i Humlegården och
hvila mig, då blir jag antastad,’” tänkte
hon. ”Jag måste gå hem, jag har ingen
stans att ta vägen...”
Där kom fröken Prahl. Ingen
möjlighet att rädda sig, det gäller bara att
lägga ansiktet i lugna fåror.
Och damerna möttes leende:
”God dag, fru Lebrun, hur står det
till? Ni var inte på sista
klubbsammanträdet? Man ser så sällan till er. Ska
ni resa i sommar? Inte?? Jag far ner
till Paris i dagarna, får sällskap med
danska legationssekreterarens. Jag var
där på en charmant middag nyligen —
en flirt hela tiden, förstår ni! Ja...
äa bientöt!”
Och fru Maud vandrade vidare.
Det ringde i hennes öron : en flirt hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
