Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 JOHN LANDQUIST
jörs- och lärdomskulturen öfverhand,
men sinnet för form . och färg och
poesi, för den mänskliga gestaltens
och de mänskliga känslornas skönhet
är i aftagande. Vår tid är
okonstnärlig. Inbillningen räknas till de
lägre själsförmögenheterna. Den
moderna anden går klädd i jegerskjorta,
är liten och korpulent och bär brillor
på näsan; <kemikalier, aktiebref,
romanböcker och amerikanska
uppfinningar« ramla ur hans mun, när han
karrikerad i en svartklädd mekanisk
figur står som triumfator i Hans
Alienus’” karnavalståg. Slutligen är
den moderna anden världslig, från
grunden irreligiös. Lifvet förrinner
i de stora städernas profana brådska
flackt och utan mening. Men det
naturligt mänskliga är <kraften att
hänryckas«<, att offra sig.
Den Heidenstamska protesten mot
vår tid är mycket sammansatt. Den
har sträckt sig genom hela hans
produktion och alltmer fördjupats. Hela
hans verk är, kan man säga, en enda
«unzeitgemässe Betrachtung<. Alla
motiven däri voro ej synliga från
början.. I de första skrifterna var
protesten af väsentligen estetisk art.
Den blef sedermera utan att förlora
sina tidigare kraf, övervägande etisk.
Heidenstams nästa stora verk efter
debuten blef <Hans Alienus< (1892)
— med sina brister ett af de mest
storslagna och originala diktverk, som
i vår tid sett dagen. Här tolkades
just den hemlöshetens tragik, som å
andra sidan måste som skuggan
åtfölja främlingskänslan för den egna
lefvande tidens sträfvanden och
gestaltning. Med ojämförlig poesi
biktade den sig i den sköna «Pilgrimens
julsångs — en inspirationens dikt,
som Heidenstam på en enda kväll
nedskref ute på Olshammar (1890).
Ensam utan vänner och mål vandrar
Hans Alienus i en dröm, han älskar
blott det döda och besegrade,
skug
gornas skönhetsrike betog hans själ:
Sund och lefvande
gick jag dem nära,
log och snyftade samman med dem.
Följde dem bäfvande,
fick dem kära,
sökte i skuggornas hem ett hem.
Kedjad vid lifvet min staf jag bär.
Rolös kring världen jag ledes.
Längtar dit där jag icke är.
Främmande allestädes.
Hades sig hämnade
Skuggornas like
strafflöst af lifvets frukter ej stjäl.
Skuggornas jämnade
skönhetsrike
vann för eviga tider min själ.
Detta verk får sin enastående
säregenhet genom sin förening af forntid
och modern verklighet; denna
utomordentligt djärfva och geniala färd
genom de dödas länder har i sin art
knappast något motstycke. I lefvande
lifvet är Hans Alienus en blandning
af filosof, drömmare och käck ung
lifstrotsare, hvars ärelystnad är att ha
njutit lifvets gunst rikare än någon
annan, att i mätt maktkänsla kunna se
tillbaka på sina fröjders öfverflöd och
kallas «lyckans söndagsbarns«. Ännu
i tredje delens begynnelse trotsar han
det öde, som grumlat och upplöst
hvar glädje och hvart sträfvande för
honom med dessa typiskt
Heidenstamska rader:
Än skall det hviskas, när mot folkfylld gata
rundt spridda flockar, hvilka muntert prata,
en soldag spänner sina gyllne garn:
Där kommer redan prydd med många år
men ännu rak med sina gråa hår
Hans Alienus, lyckans söndagsbarn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
