Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498
”Ha de nya gästerna rest?”
”Nej — de äro ute och bese staden.
De frukosterade redan för två timmar
sedan. ”
Det var yngste kellnern som denna
dag infunnit sig med brickan. En pigg
pojke som redan varit litet hvarstans —
i Stuttgart, Köln och Heidelberg. Hans
bruna ögon spelade vaket och intelligent
omkring.
Jag singlade med ett tvåmarksstycke i
luften.
”Hör, Gust’l, hvad är det för
människor egentligen — eh?”:
”Det är polacker — jag känner igen
språket från två kamrater jag hade i
Stuttgart. ”
”Förstår du det också?”
”Nej, bara ”’god dag” och ”vacker
flicka”. — Det heter —"”
”Nå, Säg’mig, äro alla, alla, förstår du,
utgångna ?”
”Ta ”
"Hör på, Gust’l: märkte du om någon
af herrarna bar något med sig, en väska
till exempel ?”
”Nej, bara reseböckerna. — Jag vet
det därför att jag tjänstgjort hela morgonen
ensam häruppe. ”
”Gust’l,” sade jag, och gick fram till
honom, ”här ser du denna slanten! Har
du också sett i en af herrarnas rum en
vacker röd väska, med guldbeslag och
lysande, blå stenar?”
”Ja,” sade han lifligt, ”hos herr
Jastrow — den mörke herrn som ser ut
som en turk. Han bor i åttan. ”
”Det är bra. Vänta ett ögonblick. —
Hur vet du att han heter Jastrow ?”
"Jag var nere efter cigarretter åt
honom och då hade det kommit post till
herrskapen. Men alla brefven och
tidningarna voro adresserade = till herr
Jastrow. Jag fick taga dem med upp
och då jag sade namnet sade han:
HENNING BERGER
"Det är jag. Jag heter Jastrow.”
Jag kastade på mig skrifrocken, for
i tofflorna och öppnade dörren. —
Gången låg tom. _
”Gust’l, ”” sade jag allvarligt, ”jag
måste se den väskan — bara för en
sekund. Men jag vill att också du ser att.
jag blott ser på den. Kom med mig!”
Utan minsta förvåning lydde gossen.
Han svarade leende:
"Det är enkelt. Jag skall just nu in
och stänga alla fönstren för regnets skull
och har dublettnycklarna.”
Han drog upp ur serveringsjackans
vida ficka en ring med numrerade nycklar,
valde ut poletten som bar talet åtta och
öppnade ett grannrum. Därpå skyndade
han till trappan, var genast tillbaka och
hviskade: ]
”Finns ingen där, skynda sig,
konsuln, medan jag stänger fönstren!”
Jag kände ingen tvekan. Midt på
bordet stod Anbergs dyrbara respjäs —
en blick bekräftade att jag icke kunnat
misstaga mig. –- Var den låst?
Mina fingrar ilade öfver stenarna —
något knäppte och kolfvarna öppnades.
Gust’l stirrade intresserad. Jag skilde
raskt väskgapets kanter och böjde mig
ned.
På botten af portmanteaun stod ett
etui af djupröd sammet, stort som en
handskask. Locket bar ett stort
guldmonogram: det ryska N, som ser ut som
vårt H. Men öfver bokstafven var en
stor kejserlig_krona.
- Mitt hjärta klappade. Jag såg åt
dörren. — Gust’l förstod. — Han smög ut
i korridoren.
”Ingen kommer,” hörde jag honom
hest mumla och jag lyfte resolut etuiet ur
väskan. — Det var tungt som bly.
Så hade jag så när ropat högt af
besvikenhet. På långsidan var ett litet
nyckelhål — ett litet guldsirateradt hål,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
