Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTSTÄLLNINGSLIF I STOCKHOLM
Bispen, där dock inte hela värden
kan eller vill hålla till.
Hallarne äro stängda sedan klockan
åtta, och deras personal ha gått hem.
Att dagen igenom sitta vid en monter,
— tala och förklara och göra affärer med
de tusentals människor som draga
förbi är ett pröfvande arbete, och
mer än en af de unga fruar eller
fröknar som med glädje togo den «lätta«
sommaranställningen, som de trodde
skola bli ett rent nöje, äro redan trötta
till döden, fast publiken är
hänsynsfull och snäll. För dessa är det alltså
inte tal om att stanna kvar längre än
alldeles nödvändigt, och tågen gå in
till staden med fulla laster
nationalklädda människor, som fara hem och
lägga sig direkt för att åter kunna
börja värfvet kl. 8 nästa morgon
innan ännu någon annan människa i
denna morgonsömniga stad hunnit få
skorna på sig.
Det är dammigt på gårdarne, och
dammet lägger sig som en tjock hinna
på herrarnes boxkalf och damernas
lack. Men det fins tjogtals pojkar
som erbjuda sin hjälp för att få
stockholmaren snygg om fötterna.
Skoborstaren, en typ som haft så svårt
att vinna fäste i Stockholm, lefver ett
blomstrande lif på utställningen:
«skoputsning tio öre! Afdamning fem öre!«
Man har slutat med att betrakta den
dam, hvilken sätter upp sin nätta fot
på skoputsarens lilla pall som en minst
sagdt excentrisk varelse. Det
märkliga skådespelet har upphört att samla
hela flockar af åskådare omkring sig.
Kanske skola vi rent af bli så vana
vid saken att det för framtiden skall
låta sig göra att få sina skor putsade
också på en gata inne i staden. Det
är ingen viktig sak, men det är en
behaglighet, och hvarför skulle vi
inte unna oss den?
505
Ja, ju mer vi gå härute, ju mer
klart blir det för oss att hvad vi
stockholmare saknat under alla dessa år
det är just vana — vana vid att
umgås med hvarandra, vanan att umgås
enkelt och naturligt. Och vi gripas
af ett stort medlidande med oss själfva,
af känslan att det skett oss orätt, att
man under långa tider beröfvat oss
något af våra berättigade möjligheter
till glädje. Om vi långt före detta
hade haft dessa enkla, men hyggliga
nöjen, skulle vi då inte långt före
detta haft en annan folkfysionomi?
Om vi få lof att roa oss på annat
sätt än på krogarne, är det då inte
tänkbart att vi om några år skola ha
en smidigare, anspråkslösare, men mer
sammänskligt kännande befolkning?
År det att hoppas för mycket att vårt
samlif kunde få ett mer demokratiskt,
men därför inte lägre drag, om vi
på det viset finge komma
tillsam
Skoputsning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
