Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514
ett skott, hvars rök om en stund
sking
rande lyfter sig. Jägaren rycker förskräckt
baklänges emot förgrunden.)
Flera röster. Han skjuter — han
skjuter. — (En del turister börja troppa
af åt höger.)
Förste turisten. Han skjuter verkligen.
Han är galnare, än jag trodde.
Birger. Äsch, inte är den öfverklass!
Pelle. Som herrskaperna själf hörde,
så jagar han därnere. Så snart någon
visar sig öfver kanten af berget, så
smäller det — jag hörde själf
hvisslingen, ta mig fasingen. Det blir fälle
klokast å knalla sig hem. Det blir strax
mörkt, och det är svårt att klara sig med
stigarna.
Förste turisten. Vi ha ett ansvar för
alla dessa damer, mina herrar! Det
bestämmer oss — vi vända —!
(Instämmande rop.)
Irmelin. Jag förstår inte längre det
s. k. starka könet. Är ”herrarna
fredsvänner allesammans, efter ni visa en sådan
moralisk afsky för ett gevärsskott? Hvem
säger, att han skjuter på andra än jägaren,
som han känner och kanske har godt
öga till?
Pelle. Till mig? Nej, ta mig fasingen,
lilla fröken — inte till mig!
Irmelin. Doktor Alming, nå, eller
Birger eller — finns det ingen, som är
nog hjälte att kasta en blick öfver
bergkanten därborta? Nå? (Flere turister
troppa af åt höger.)
Förste turisten. Mannen är afgjordt
vansinnig, fröken Dahlbom. Det är intet
tvifvel, att det är ett ovanligt svårt fall.
Han borde inburas. Herregud, en artist,
ser fröken, blir lätt öfveransträngd. Han
måste utstå en mängd försakelser,
förödmjukelser. Och när han så lefver
alldeles ensam i en natur sådan som denna
— jag tycker nästan, jag minns en duk
K. G. OSSIAN-NILSSON
från förra utställningen — ja, som sagdt,
fröken Dahlbom, hade det inte varit så
mycket damer med. Man känner verkligen
ett visst ansvar. .
Irmelin. Än du då, Birger? Du
känner gudskelof aldrig något ansvar.
Birger. För mig själf, sacrebleu, lita
på det — och — och — och så för dig,
naturligtvis, Irmelin.
Irmelin. Också för mig? Å, för den
delen, genera dig inte! Alltså är ingen
af herrarna någon — hjälte? Hvarken
du, Birger, eller ni, doktor Alming,
eller —
Förste turisten. MHjältar? Det finns
inga hjältar, fröken Dahlbom — och jag,
jag — är en helt vanlig människa, en
helt, helt vanlig människa, och —
Irmelin. Jag börjar tro det. Men om
herrarna inte ha något mod, så ha ni
åtminstone ansvar, och det är ju alltid en
ersättning, fast den är klen. Så ni ämna
naturligtvis inte lämna mig, lämna (med
ironi) en svag kvinna alldeles ensam ute
i en vildmark som denna och med en
galning till eventuellt sällskap ?
Birger.
mera —?
Nonsens, inte ämnar du
bla
Förste turisten. Skall jag förstå er
så, fröken Dahlbom, att ni ämnar ströfva
utan förare och på egen hand ute i bergen
i natt?
Irmelin. Jag ämnade vädja till er
ridderlighet, doktor —
Förste turisten (lockad, förtjust).
Ensam med er — å —
Irmelin. Och naturligtvis också till
dig, Birger — det är ju din skyldighet
som fästman —
Birger. Nej, då tillåter jag mig
protestera — det kan aldrig vara min
skyldighet att —
Förste turisten tafkyld;. Det synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
