Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATMAN
”Titta, titta ... han har slocknat!”
Hon skakades underjordiskt af slappt,
försåtligt fnitter, då hon på tå och med
gester som en indian på krigsstråten smög
fram och kittlade honom i nacken med
sin solfjäder.
Den gamle stelnade af skräck, när
han for upp ur sömnen och plötsligt befann
sig bland en hop människor som
skadegladt och förväntansfullt stirrade på
honom. Han hade ett nummer i pannan
efter sejdellocket. Han dröjde ett
ögonblick sönderfallen och förintad, så
samlade han alla sina krafter, stödde en
smal och darrande hand på marmorskifvan,
reste sig stönande och störtade på dörren.
Men kyparen hejdade honom,
triumferande öfver förbrytaren midt ute på
golfvet. Han hade glömt att betala! Medan
slanten under förvirrade ursäkter
framletades ur en ficka full med papperslappar,
tandpetare och smutsiga näsdukar, hade
emellertid en nyfiken och stormförtjust
krets hunnit bildas. . Det ringade bytet
stirrade ängsligt efter en utväg. Då steg
en herre fram ur mängden. : Det var en
hal och afrundad lebeman med
melonhatten långt i nacken och amerikanska
vidbyxor uppvikta kring massiva och
otadliga lackskor. Han var grå i synen som
bakrusets dämon och tycktes skapt af
cigarraska och döpt i whisky. Han bugade
sig automatiskt för delinkventen och
smällde torrt med tungan:
”Gamle dervisch och liktornsoperatör
. eller är ni måhända privatdiskontör
eller likkistfabrikant... Hvadan denna
spasmodiska oro, dessa barnsliga
flyktförsök? Sakta, sakta! Att foga sig i det
oundvikliga är den mänskliga vishetens
skönaste blomma, så sant jag är en
välklädd man. Tillåt därför dessa enkla men
välvilliga själar att till er ära dansa den
527
allra graciösaste ringdans. Jag skall själf
slå takten.
Talet hälsades med gälla jubelrop. Man
fattade hvarandras händer eniga i
uppsåtet att plåga den stackars fågelskrämman.
Under sång och rop tråddes ringdansen
och whiskymannen slog takten och sjöng:
Där gingo sju älfvor i dansen
omkring ett gammalt troll.
Det satt där och svängde på svansen
och tänkte på gammalt groll.
Den gamle vacklade omkring ursinnig
af blygsel och hjälplös som ett barn efter
att så hårdhändt ha ryckts ur sin isolering.
Han svängde vädjande sitt stora, våta
paraply och stammade osammanhängande
hotelser och böner.
”... Mina åhörare... nej... hm...
fatalt, fatalt... Var god och låt mig
komma ut... Jag kallar på polis... Jag har
ju inte gjort er något... Fördömda pack
... fatalt... Jag är professor i sanskrit ...
Jag befinner mig inte väl... Det är högst
oanständigt ... Låt mig passera!”
Allt uppsluppnare blef denna
skadeglädjens veitsdans. Whiskymannen log
och smällde med tungan utan den ringaste
respekt för atmans sista
uppenbarelseform. Äfven musiken stämde i:
Och trollet det blängde och svansa’".
Så ropte det: ”Hit, kom hit!”
Se trollen de kunna ej dansa,
de ha bara en väldig aptit.
Damen i bersaglierihatten tog
professorn i sina armar och hvirflade rundt
med honom midt inne i ringen. Den
stackars mannen hängde som en vante vid
hennes bröst. Jag afnjöt stilia taflans djupa
symbolik. Här togs en sen och omedveten
hämnd för den indiska filosofiens oerhörda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
