Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562
eller dum apati”, ville Tegnér för sin del
icke afgöra. Emellertid var det under
inflytandet af detta kärleksförhållande som
Tegnérs diktning nådde sin rikaste
blomstring, under det solen i hans eget: lif,
åtminstone för någon tid, var slocknad och
mörkret bredde sig hotande och
skräckinjagande öfver nuet samt kastade sina
dystra : slagskuggor långt in i framtiden.
Men blomstringstiden faller inom själfva
öfvergångsperioden. Då lidelsen
koncentrerat sig och fått sin tragiska
tillspetsning, förstummas diktaren.. Ty krisen var
alltför förkrossande och disharmonien
alltför djup för att skalden konstnärligt som
mänskligt skulle kunna finna sig till rätta
och återvinna jämvikten. De upplefvelser
och erfarenheter krisen förde med sig
hade gifvit honom en verklighetsmättad
realistisk syn på lifvet. De sammansatta
själstillstånden, den djupare inblicken i
tingens rot och väsen kräfde en djupare
sånggrund. Men det nya tillströmmande
stoffet vardt honom som konstnär
öfvermäktigt: det kom som en störtflod öfver
hans hufvud och — kväfde honom.
Verkligheten blef för diktaren en rå, död och
stum massa, som han var oförmögen att
gifva den <konstnärliga gestaltningen.
Tegnér var söndrad inom sig själf. En
strid mellan gammalt och nytt hade
utkämpats inom honom. För det nya fann
han icke uttryck och det gamla såsom
alltför overkligt intresserade honom icke
längre. Hans åskådning af lifvet och
diktningen är så helt och genomgående en
annan, att man står slagen af förvåning
inför denna totala omhvälfning. Han
dömer strängt eller rent af fördömer hela
sin föregående produktion. Icke en gång
Fritiofs saga går fri. Och diktningen
öfver hufvud taget var luftsprång,
gyckelbilder, lösskummade från ytan utaf tingen,
och kunde som sådana icke göra anspråk
på att tillfredsställa någon.
KARL STJERNKRANTZ
Om Tegnér sålunda tager bestämdt
afstånd från romantikens förtunnade och
förflyktigade ”luftmåleri” och allt mer
tenderar åt en besjälad verklighetssyn på
lifvet — så blir det dock ej stort mer än
en teori. Teorien måste inom honom själf
fördjupas och — öfvergå i lif och
verklighet, innan han var mäktig att omsätta
den i poesi. Detta kräfde tid och när så
alla förutsättningar voro uppnådda — då
var det något annat ännu mer väsentligt
som brast: hans kraft var bruten, hans
lif, sorgtyngdt och disharmoniskt,
nalkades sitt slut. Men i ett litet antal dikter
lyckades han dock förverkliga denna högre
dikteriska konståskådning: den i djupare
mening själfbiografiska.
Och det är i dikterna till fru Selldén
som teorien öfvergått till verklighet, ty
i hela den svenska poesiens historia ha
dessa dikter sin ställning gifven såsom
fullkomligt enastående. Man har ända
hittills icke haft klart för sig dessa dikters
säregenhet och tillblifvelseshistoria. Man
trodde länge att de voro skrifna till fru
Tegnér och äfven att de voro
ungdomsdikter. Och de utgifna Tegnérupplagorna
sanktionerade denna tro. En och annan
litteraturhistoriker anade dock ett och
annat men visste strängt taget icke just
mycket. Jo, att Tegnér måste ha haft ett
kärleksförhållande, att dikten Den döde
var skrifven icke till fru Tegnér utan till
en annan. Detta var allt. Och ända tills
datum har man icke fått tillräckligt öppen
blick för dessa dikters egenart och
betydelse. Något så intimt personligt, så
mycket af bikt och själfbiografi, en ur
verkligheten så direkt sprungen
kärleksdiktning finns icke hos någon annan
svensk skald. Därför hafva dessa dikter
en evig friskhet och oförvissnelighet, ty
en personlighet har i dem på ett så
utprägladt individuellt sätt gifvit aftryck af
sig själf så omedelbart, så uppriktigt, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
