Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPÖKSEKRETAÄAREN
han önskade att jag skulle i Paris för hans
räkning inköpa en sekretär! En riktig
antik fransk empiresecretaire, af gammal
mahogny med ”pelare” och bronsbeslag,
marmorplatta och dubbla chifonjédörrar.
Han nämnde äfven firman: Durand i rue
Bonaparte. Och de skulle vidare sända
den, väl emballerad och försäkrad, direkt
till honom ”att betalas vid oskadd
tullvisitation” (men för guds skull pr båt,
ej järnväg, och under lägsta ackord !);
vidare borde ett intyg gifvas att möbeln
var autentisk och icke eftergjord. — ”Allt
detta,” skref gamle Abel, ”besvärar jag
dig med i mina barns namn (jag trodde
han börjat gå i sin andra barndom!) och
påminner dig att liksom Mischnah och
Gemara tillsammans bilda Talmud, så
bildar också du och jag, genom denna tjänst,
en sammanslagning, som skall betyda
mera än tolf folioband — där du dock,
käre broder, är den större delen, eller
(Gemara.”
Denna sista mening gjorde mig
öfvertygad om att den gode Abel ”war fertig”.
Lika viss som jag är om, att jag aldrig
ägnat två nätter i veckan åt
Talmudstudium (det gör icke ens längre spanska
finansministrar — gamle Amschel
Rothschild var väl sista stora föredömet), lika
säker var jag på att Abel icke hade en
aning om vare sig hebreiska eller
rabbinsk kaldeiska, för att ej tala om latin,
grekiska och persiska. Om jag ej så väl
känt Abels handskrift och framför allt
namnteckning, hade jag säkert trott det
hela vara ett dåligt antisemitiskt skämt.
Men redan dagen efter kom ett
tele
gram, denna gång från svärsonen, unge
konsul L. Det lydde:
”Uppftyll
önskan enligt bref.
dig.”
om möjligt svärfars
Vi alla tacka
38.
587
Det var, som sagdt, telegraferadt af
svärsonen. Och nu kände jag på nytt
igen den gamle Abel — ett -halffrankeradt
bref kunde han sända mig, men ett
telegram! Det fick i så fall en annan betala.
— Jag är säker på att Abel i hela sitt lif
aldrig skickat telegram såvida det ej varit
som svar på ett R. P.!
Men underligt var onekligen det hela,
och mäktiga orsaker måste finnas för
denna excentricitet. — Det är sant, jag
har glömt säga att brefvet slutade med en
sorts = förklaring som skulle föreställa
smickrande: jag ”var ju den erkändt
franske bland mina vänner, som nog
kunde arrangera med det folket”. — Det
var nu en liten häntydning till min
mission den gången: det dessvärre
misslyckade grufaktieföretaget med franska
pengar.
Jag kunde endast skratta och hade
intet annat att göra än söka upp M.
Durand.
Det var en hemskt kall morgon jag
begaf mig öfver till vänstra
Seinestranden. Icke minsta spår till snö, naturligtvis,
men grått i grått och en parisisk kyla,
som går genom päls och bonjour, hud
och kött, ända in i ryggmärgen. Kajerna
liknade smutsiga isbarriärer och till och
med bokmånglarna hade stängt sina svarta
lådor. I de små vinbuvetterna brann gasen
bakom frostiga rutor.
Ibland log jag likväl åt Abels djärfva
Talmudliknelser. — Hvad hade händt
honom? Hvwarför denna ifver om en äkta
möbel — han som aldrig tänkt sig ett hem
annorlunda än med. det rysligaste
valnötskram från åttitalet? Och därtill
gjutjärnsutsmyckningar i lampor och ljusstakar.
Samt tapeter i brunt och gult med mönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
