Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
610
”Guanerius” i fiollådan, var det med
en sorglig känsla af oförmåga.
De gamla tyska fröknarna hade
räknat ut i omtänksam sparsamhet, att
om Fiola gick tidigt, skulle hon ej
behöfva taga isvoschik” för att åka till
generalskan. Och därför gick hon
redan långt före den bestämda tiden
ner för alla fem trapporna med
fiollådan i handen. De gamla, tyska
fröknarna, som lågo uppe i fönstret, sågo
henne gå öfver den stora, snöiga
gården, finna sin väg mellan låmåvåjernas
tunga fordon och så försvinna i
porthvalfvet, som öppnar sig mot
Moikakanalen.
Vintern hade kommit stor och
mäktig det året, sänkt sig ned i ett
majestätiskt snöfall och slutit allt i sin stora,
hvita famn. Under snö ligger hela
staden — snö, som skiner och bländar
i glitterljus, och lägger sig upp i
mjukaste konturer. — Hvita gator — hvita
tak och hvit himmel. Inga skuggor —
bara smygande, kallblå skiftningar —
inga öfvergångar, — bara hvitt i hvitt.
Nu förstår man, hvarför ryssen
målar sina hus tomatröda, kornblå och
saffransgula. Hvarför han låter sina
kyrkors runda kupoler lysa som
rubiner och smaragder eller skina af guld
som solar. Det är för att gifva bryskt
lefvande färgfläckar åt vinterns döda
blekhet, för att gifva ögonen något att
hvila på, sedan de stirrat sig blinda på
allt det hvitas hvita, för att tända
artificiella solar här, där ingen sol finnes.
En vinterskönhet är Nevastaden.
— Den stora kölden härskar här,
fuktig i rå omutlighet och därigenom
dubbelt bitande — liksom med tusende
skarpspetsade käkar. Tätt är den alltid
inpå en och omkring en, så att man
? Rysk släde.
ELSA LINDBERG-DOVLETTE
ej kan undgå den, bara krypa ihop i
underdånig fruktan. : Ty kölden är
öfverallt, lägger sig tyngande tung
öfverallt, klämmer ner och pressar
samman och härskar i tyranni.
När den kommer med stormen här
är den brutal och rå som vildstyrkan
själf. Den rullar och tumlar i snömoln
och rusar vild och obändig fram öfver
Nevans vidder. Och låmåvåjernas
långsamma, tunga tåg, som kröker sin
svarta bugt öfver isens fjärran, stannar
af fruktan. Männen som likna lurfviga
djur, klädda som de äro i ogarfvadt
skinn, gömma sig bakom de breda
fordonen och göra korstecknet med
darrande, förfrusna fingrar. Och under
sina bjärtmålade lokor stelna hästarna
i snöstormens kramning.
Utefter Petersburgs många kanaler
är det ett lefvande lif. Öfver alla dessa
små broar, som binda kanalbank vid
kanalbank, öfver de stora torgen, och
öfver alla dessa långa, raka gator, som
äro hvarandra så tråkigt lika, rulla
otaliga slädar och vagnar, ty de stora
täckvagnarna skramla äfven om vintern
fram på sina höga hjul, nu tunga och
oformliga af snö. Då och då kommer
en spårvagn rasslande. Det knäpper
och knakar ständigt i dess metallväggar
och fyrspannet, som drager den tunga
vagnen, klampar med halkande hofvar
mot järnskenorna. Bakom fönstrens
isfacetter titta bleka ansikten. Uppe
på ”kånkans” tak, med skinnhufvan
dragen långt ned öfver det rundklippta
håret och händerna stuckna långt in i
ärmlinningen, sitta muschiker
gungande fram och åter i förnöjd slöhet,
såsom endast en ryss kan göra det.
Förbi alla ila troikorna med frustande
snedspringare. Och deras gälla
klockor pingla öfvermodigt i den isiga
luf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
