Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
612
nimmelse af, att allt annat utom
”Guanerius” var henne fjärran och
främmande.
”Du måste spela i hatt, ”” hviskade
generalskan. ”Det hör till etiketten vid
förmiddagste. Till nästa gång måste
odu skaffa dig en annan hatt, Fiola!
Den är ej comme-il-faut och ser allt för
hemgjord ut. Stryk lockarna en smula
bort från öronen! För att göra lycka
och bli mottagen i den finare societen
här, måste man vara fint klädd, och
distingerad, men helst vara
slätkammad likt en småskollärarinna. Ty man
är rädd för allt extravagant. Det
tilllåter man endast hos sådana artister,
som ha namn redan — — — "”
Fiola hörde generalskans
förmaningar och råd likt något aflägset. —
Hvad hade allt detta med ”Wieniawskis
Legende” att göra? Bara hon nu fick
taga fram ”’”’Guanerius” ur
sidendukarna, då skulle ingen mer tänka på,
att hennes hatt var hemgjord eller
känna sig stött af de små artistlockarna
vid öronen. Ty hon skulle spela fram
allt outsägligt och underbart, som de
djupa Kristusögonen uttydt för henne.
Men generalskan lät henne förstå,
att ännu var det ej lämpligt att spela.
Först skulle hon vänta, tills furstinnan
uttryckte sin önskan att höra henne.
Och om furstinnan värdigades tala med
henne och. hon kunde väcka hennes
intresse genom en intressant och
intelligent konversation och ett förnämt
väsende, då kunde hennes lycka kanske
vara gjord inom de ” högre kretsarna .
Ty furstinnan var hofdam hos en af
storfurstinnorna och att spela för henne
var en stor ära.
Men = furstinnan tycktes = alldeles
hafva glömt, att Fiola ens fanns till.
Hon drack långsamt sitt te och lät
ELSA LINDBERG-DOVLETTE
generalskan stå och vänta framför sig
med småbrödsskålen, allt under det att
hon lifligt underhöll sig med en
gardesofficer. Han var stram och ståtlig och
när han rörde sig klingade sporrarna.
Och medaljer och ordnar vaggade på
hans vadderade bröst. Ett par andra
äldre förnäma damer voro ifrigt
upptagna af hofhistorier och några yngre
damer och herrar flirtade lifligt bakom
förhängena i generalskans budoar.
Fiola satt ensam för sig och
”Guanerius” låg på det öppnade pianot och
väntade. Omkring henne steg och
sjönk samtalet från de olika grupperna
än på ryska än på franska. Men där
Fiola sitter, tänker hon på, hur alla
skola upphöra att tala och bara lyssna,
när ”Guanerius” börjar sjunga allt det
Kristusögonen nyss lärt henne där
borta i det lilla bönkapellet. Och hon
är i en sådan spänning att få spela,
att när generalskan kommer fram till
henne för att föra henne till furstinnan
att presenteras, följer hon liksom i en
dröm och hör ej ens, hvad den
förnäma damen frågar henne. .
”Treés gentille, mais, — un peu
gauche — probablement pas habituée
d’&ire dans la société — —"
Det blir Fiolas dom. Och
furstinnan ser på henne liksom på ett
kuriosum genom den långskaftade
lorgnetten.
Men nu skall ju allt förändras, ty
nu föreslår generalskan, som ser, att
det går illa, att hon skall spela.
Fiola stöder hakan mot den ädle
”Guanerius” och hela det förnäma
sällskapet i generalskans salong
försvinner för henne. Hon är åter i det
lilla bönkapellet. Och de sorgsna
Kristusögonen skåda ned mot henne.
Hon spelar — — — Hon spelar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
