Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
628 CECILIA
snart — i bekymmer och ovisshet om
framtiden, vi ha bara kunnat småle åt
hur hon sedan njöt af framgång och
pengar, hon har gladt sig så öppet och
ärligt åt det, att det varit rent rörande!’”
Så fort de blifvit ensamma har
docenten fått ett helt annat sätt, det är
som om skämtet och frivoliteten vore
. en mask, ett pansar han har för att
skydda sig mot andra. Åtminstone har
Maud ofta känt det så här ute på landet,
där man lefver i klunga: det blir som
ett hemligt samband mellan dem att
han skiftar hamn, när han är ensam
- med henne, det gör henne också döf
för hvad han säger i hvardagslag och
- som annars skulle trötta henne som
jargon till slut alltid gör.
Han går nu tyst och allvarsam
bred. vid henne. När hon förstulet ser på
: honom, aftecknar sig hans profil
mörkhyad och tydlig mot den fuktiga
grönska, som omger dem. Det som nyss
händt börjar sjunka undan, Maud får
en snabbare omsättning i blod och
hjärna, något ljust, spänstigt och
förväntansfullt fyller henne.
"Det är så sant, det som låg i er
önskan, ”” hörde hon hans röst. ”Det
öfvernaturliga, det ursprungliga som
. man kan gå och längta efter — det som
hör ihop med naturen i oss, det som
väcker fruktan, vildens fruktan — inte
ångesten för protesterade växlar! —
den sköna härliga skräcken, vreden,
kärleken, driften som ibland får makt
med en... Brukar ni någonsin bli
ond ?”
”Ond — nej, inte just...”
”Å, ni vet att folk brukar säga att
de är så häftiga, skryta med det? Men
jag tror att det är få af dem, som känt
hur vreden kan stiga upp som en bölja
i én, fylla en med kraft, med ren
WENDEL
muskelstyrka, förstår ni, och få en att
andas djupt och känna att man lefver!
Bara att man lefver och är till — och
är skapelsens herre.”
Hon log.
”Jag kan vara oresonligt glad
ibland, ”” sade hon mjukt, ”och då
lefver jag. Men... det är kanske mera
sällan nu mot förr. Man har inte tid
att hänge sig och samla sig. Tänk när
man var ung’” — hon vände sitt ansikte
mot honom, förtroendefullt och glad
öfver att få tala och han såg den fina
hyn, som fukten gifvit en daggig
friskhet. ”När man var ung, hvad man var
hänsynslöst själfvisk och blind för
omgifningen, sådan som Beda nu är! Det
var saker som inte fanns för en, man
lefde i en värld för sig. Jag märker
ofta numera hur jag nu talar om saker,
som förr var luft för mig.” — Hon
skrattade till. —’”Skulle man vid sjutton
års ålder ha frågat hvilken arkitekt som
byggt det huset och hur högt han var
taxerad! Det talar vi om nu för tiden,
o, förr var man så lyckligt
frånvarande ...”
”Och ändå vet jag ingen som just
tycks så ägnad att lefva rikt och
intensivt Som ni och i er sång har ni ju
möjligheter till det.”
”Torsten är så absolut omusikalisk
— han tycker att allt är lika vackert
som jag sjunger, Heidenstams folksång
eller Geishan — för honom är allt lika
bra. Ja vet ni, det kan göra en galen
ibland!” tillade hon och <skrattade
muntert.
De stodo med ens inför en öppen
glänta i skogen och styrde sina steg på
det saftiga, orörda gräset dit in. Åt
ena sidan glimmade ett kärrs vatten
mellan gröna strån och några höga
gula iris reste sig därur. Solen lyste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
