Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
658 GUSTAF
funno sig alltjämt liksom främmande inför
henne: — hon var ju från grannsocknen,
men inte bara det, utan också som något
förmer än andra. Det kom sig kanske af
den smula pengar — fast, gudbevars, det
fanns ju burget folk före henne — men så
spelade hon orgel och sjöng efter noter,
och klädde sig efter noter med, tyckte
..man, isynnerhet nu senaste åren, när
hon lagt af änkesorgen. Det fick man för
resten inte säga om, menade Alfred —
hon var ju bara barnet, inte trettio än,
hade ju också nätt och jämt varit gift —
och såg ju rätt snygg ut, ja, för all del
— riktigt småtreflig. — Han gäspade och
stödde armbågen mot trädgårdsbordet,
hågad att slumra till en stund vid
vaggsuset af åsens myggor och hafvets lätta
aftonbris. Kritpipan låg släckt bredvid på
soffan. — Fru Mina trippade som en
beskäftig tös i sina tigande rum, där allting
sof så orubbligt innanför nerdragna
rull: gardiner. — Om någon — om han därute
— kunnat drömma, hur bittert led hon
var vid denna genomprydligh, oändliga
ensamhet! Ingen, ingenting störde den,
mer än hennes längtanssjuka suckar och
klagande sånger vid orgeln. Nästan
hatfullt sneglade hon åt fotografibilden på
spegelkarmen: — denna gulnade, bleka
bild, som hon kysst och vätt med
hjälplösa tårar, skulle den aldrig ersättas med
en ny, en lifslefvande, älskad mans? Hon
hade verkligen i sina tankar föreslagit mer
än en efterträdare. Men dels hade ingen
på allvar visat sig som spekulant, dels hade
hon oftast snart nog känt sig likaglad åt att
den tilltänkte gått hennes dörr förbi. Men
kapten Alfred — — det var en annan
sak, det var något alldeles särskildt med
honom, som gripit in i Minas själ och
tvungit henne till ett beslut. Hvad man
icke får, kan man taga, om man bara
riktigt vill, tänkte hon. Och honom ville
hon vinna, ty hon var värd att få en god
ULLMAN
och hederlig, en ståtlig och dugande man.
— Hela denna sommar, alltsedan kaptenen
kom hem till byn, hade Mina gått i en
ständig och växande älskogsfeber. Hon
hade lyckats utspeja hans vanor, tider
och tycken. Det var heller ingen slump
att de, såsom nu i dag, stött ihop ute
vid skogsängen. Och som han var en
förståndig, sansad karl, som icke rände
efter alla kvinnor, som icke i
hvardagslag satt på krogen, så kunde hon mycket
väl, utan någon slags risk, bjuda honom
på ett glas saft och vatten i sin berså.
Han var ju törstig. — Den makliga och
litet sömniga tröghet, hon måst iakttaga
hos honom, borde också botas, och det
skulle ske nu, innan det var för sent.
Fru Mina öppnade med darrande
händer sitt skafferiskåp, framtog bricka och
brickduk, glas och karaff med hallonsaft
— samt slutligen en liten
luktvattensflaska med glaspropp. Den såg helt
oskyldig ut med sin syrenblomstrande etikett.
Den innehöll en slank af någon ljus, klar
vätska. Fru Mina betraktade den med de
gråsvarta ögonen brännande af trånad,
hopp och fanatisk beslutsamhet. Varsamt
som en guldmakare drog hon proppen ur
dess hals, kysste mynningens rand och
tömde den mystiska vätskan i hallonsaften.
Det var en osvikligt verksam
kärleksdryck, som hon köpt af en klok
tattargumma senaste marknaden.
Sedan hon hämtat en karaff källvatten,
hvaraf hon själf febrilt slukade ett
bräddadt glas, gick fru Mina ut med
trakteringen till kapten Alfred i fläderbersån. —
”Jag har ju så godt som aldrig något
starkt i huset — men lite saft kan också
läska, när det är hett.”
”’Jo, jag tackar, och jag är ingen
fyllbult. ”
De sutto midt emot hvarann, pratade
och småskrattade.
"Men behagar inte frun själf —?’”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
