Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
702 CECILIA
behaga mig, men då är jag också såld.
Hvems talan är det nu ni för så
ädelmodigt — fast ni mycket väl vet att
det är förgäfves?”
”Å, det är fröken Prahl, som sände
er en hälsning.” Det var en dumhet
hon sagt, det kände hon med ens, men
hon måste röra vid ämnet. Och han
hvisslade i andanom — aha, nu var
han på god väg!
Och flirten fladdrade vidare, det
var bara nonsens som kläddes i ord,
men under tiden mätte de hvarandra,
han henne öppet med sina kyligt djärfva
ögon och hon honom med hastiga
glimtar från sidan.
Solen gick ned och i skymningen
började det blåsa upp. Steg ljödo på
bryggan.
”Nej, är du här, Torsten,” sade
fru Maud, ännu med ett varmt leende
öfver ansiktet, men hennes man hörde
alltför väl på det ointresserade tonfallet
att det inte gällde honom. Utan att
svara hoppade han ned i segelbåten
och började arbeta med seglen i en
brådska, som var alltför stor för att
vara naturlig.
”Men du ska väl inte segla i kväll,
Torsten?”
"’Jo, det var meningen.”
Seså, när Torsten använde den där
opersonliga tonen, då var han vid
dåligt lynne. Det kom så störande just
nu. Docenten kände sig också plötsligt
öfverflödig och med en gladlynt
försäkran att han inte ville våga sitt lif,
försvann han.
”Men Torsten,” sade Maud, när
hennes man steg upp på bryggan,
”hvad är nu det här för ett uppträde
du ställer till?”
”"Du följer med,”
endast.
,
svarade han
WENDEL
9
”Nej jak vill visst inte —
”Du följer med !”
Han tog henne hårdt i handleden
och drog henne mot bryggans kant.
Hon måste hoppa ned i-båten för att
undslippa det löjliga i att släpas vid
handen som ett olydigt barn, men när
han gjorde loss linan och det således
var allvar med seglingen, greps hon
af harm och fick lust att hämnas, att
såra. Det fanns ingenting hon hatade
så som att bli tvingad, utan skäl,
kroppsligt öfverrumplad.
”"Då har jag mitt vapen,
hon hårdt.
Hon satte sig bredvid honom, där
han skötte rodret.
. "Du är stark du, Torsten,” började
hon. En verklig man.” Han svarade
inte och hon fortsatte lätt:
”Jag tycker mer om dig så än när
du sofver till exempel.”
Hon gjorde en paus för att se hur
det tog, men han var upptagen af att
hålla kursen.
”I vintras en gång minns jag dig
särskildt i den situationen. Du satt och
sof med Aftonbladet öfver knäna, det
var när vi hade grälat, som det så nätt
heter — minns du det?
Och vet du, hvad jag då gjorde ?
Han svarade inte ännu, men hon
märkte att han lyssnade.
”Hör du på mig, Torsten?”
”Ja, jag hör.”
Nu visste hon, att hon skulle göra
något galet, att hon hade förmågan att
få honom att lida visste hon förut.
”Men om han tror att hans
äganderätt är något ömhetsband, så misstar
han sig — äganderätt är det enda han
numera känner gent emot mig,’”” sade
hon sig med bitterhet och fortsatte att
manövrera sitt vapen:
»
tänkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
