Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
744
Man tackade för upplysningen och
beslöt att vänta med det andra, hvarpå
samtalet vände och för en stund låg
på kryss i familjekrönikan. Värdinnan
förde ledningen, men när hon talat sig
i tankar öfver sin far, den enda man
som fått hennes hjärta att lystra, knöt
apotekarn tillbaka:
”Bland under är en sådan ympning
icke det minsta. Två främmande väsen
som bära och lyfta hvarandra genom
lifvet. För oss är det en blott biologisk
alldaglighet, om man ser ytligt därpå,
men jag tvekar ej tro, att detta
förhållande gömmer något anhnat af större
betydelse. Till belysning skall jag
pålägga en fabel. En man gifte sig i sin
ungdom med en kvinna, som ägde både
personligt behag och förstånd att sköta
ett hem, och äktenskapet artade sig
bra några år framåt. Det kom två barn
och inkomsterna gingo till, så att man
småningom befann sig i ett visst
välstånd, men när barnen vuxit tämligen
upp och makarna hunnit den ålder, då
de enligt lifvets ordning skulle bärga
den gemensamma skörden af sina
sträfvanden måste de gå i sär och lämna
hvarandra för alltid. Efter varning för
prästen och skillnadsår förklarades
äktenskapet upplöst, skulden lades på
mannen och hustrun tilldömdes boet
med hederligt underhåll. Händelsen
tilldrog sig på en mindre ort och
allmänheten, som länge sysselsatt sig med
saken, stannade inför den antagliga
lösningen, att mannen måste vara både
galen och elak, då han kunde lämna en
kvinna efter så många års samlefnad,
bli som en obehörig för sina barn, rycka
upp djupa vanor och kasta sig ut i
ungkarlslifvets fattiga ensamhet. Sådant
måste som urbota brott sluta med
förfall och olycka, spådde de klarsynta.
EMANUEL FRANZEN
Nå, det gick annorlunda och mannen,
som sökte sig verksamhet i ett annat
samhälle, blomstrade till kropp och själ,
skötte sina åligganden och hade frid
med sitt samvete.
”Hvarför skiljdes man? Om jag
förstått rätt, var det en bra kvinna.’”
”Alldeles, fröken. Icke sämre än de
bättre af sitt kön. Det är icke heller
en vanlig fråga om godt och ondt och
fast mannen skämdes af dom och
opinion var han inför sitt medvetande
oskyldig till hvarje brott. Där lurade
ingen annan kvinna bakom dörren och
där verkade ingen af de laster, som
ibland likt orkaner taga bort människor
och rasera hem. Detta vet jag
bestämdt, ty jag kände denna fabelns typ
: mycket väl.”
"Om apotekarn är vänlig att
fortsätta med den ympade apeln och saken
intresserar fröken, tror jag mig komma
att förstå, hvad som nyss anförts.’”’
Värdinnan nickade bifall och tack
til herr Norman, som samtidigt lagt
från sig sitt röktyg för att ej besvära
hennes katt, hvilken tagit plats i hans
knä. Men apotekarn gjorde en lång
paus, knackade noga ur askan och
stoppade med särskild omsorg, alltjämt
han betraktade sättaren litet kisande,
som han sökt konturer aflägset i
perspektivet, och repeterade det han visste
om honom. Mannen är son till en
handtverkare i små omständigheter och
har endast åtnjutit folkskola. Sedan
han ”gick fram” har han fått sörja
för sig själf och har år genom och dag
efter stått vid kasten och ändå — har
han denna fina urskilning i vett och
manér, som är de verkliga herrarnas
arfvedel. Icke kan man få detta af att
stå och sätta medelmåttiga texter. Än
mera anmärkningsvärdt är dock, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
