Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADVOKATENS UMGANGE
frurna hemma i familjen, ”fast det fick
man då erkänna, att frun var det
snällaste som var skapadt när hon ville —
och så kär herrn var i henne sen!”
I solrännan mellan de gamla träden
i Johannis kyrkogårds stora allé gick
samma förmiddag fru Lebrun långsamt
fram och tillbaka. Ibland stannade
hon och såg på några barn som
hoppade hage vid sidan af stora trappan.
Nyss hade luften varit fylld af surr
och stoj, en af skolorna i närheten
hade haft rast, densamma hon själf gått
i en gång, och grupper af flickor hade
strukit förbi med vajande kjolar och
slängande flätor, hophakade arm i arm
i långa rader. En klockas gälla klang
i den klara höstluften hade kallat in
dem och nu var det så tyst.
Plötsligt vaknade ett minne till lif.
En termin under hennes skoltid hade
ett par regelbundet promenerat fram
och tillbaka under en af rasterna. De
tre högsta klasserna följde dem med
spändt intresse — själfva märkte de
ingenting. Högresta voro båda, men
hon var ful. Ung var ingen af dem.
Raskt gick de trottoaren fram och
tillbaka, fram och tillbaka, hennes
hållning var spänstig — hon var
stilig, sade flickorna. Herrn tyckte
de mindre om, antagligen för att han
hade skägg, mustascher var idealet.
Ibland såg någon herrn på mera
befolkade gator och då oftast i
annat damsällskap. Henne såg man
aldrig annat än denna halftimme vissa
dagar i veckan och utan att veta det
hade den lifliga, ståtliga damen med
det fula ansiktet varit många flickors
hjältinna under en tid, som säkert satt
djupa märken i hennes lif. En dag
voro de borta och sedan sågo flickorna
dem aldrig mer tillsammans.
789
”Nu går jag här som om jag vore
hon, ” tänkte Maud och stannade åter
framför de lekande barnen, ”och ändå,
så olika...”
Hon lyfte hufvudet och omfattade
med en lång blick höstprakten kring
de gamla grafvarna — medan
barnrösterna kvittrade som i ett aflägset
fjärran.
Steg knastrade på sanden.
”Jag har låtit er vänta!”
”Nej, kära Oleballe," hon räckte
handen, ”det var jag som kom för
tidigt.” *
- ”Och ni står fast vid att ni inte
vill äta middag med mig?”
”Ja, det står jag fast vid,” svarade
hon och log.
”Men att gå så här och trafva bland
alla ungar...”
”Å, var inte otålig, barnen ser oss
inte, kära ni, de är för små till det
ännu. Och ni skall inte behöfva trafva
länge.”
”Så menade jag inte .
”Nej, jag vet. Ack låt oss gå på
den här trottoaren några slag, det lifvar
upp ett gammalt minne, som nyss
vaknade, er gör det ju ingenting hvar vi
går.”
”Nej, jag vill inte gå alls,”
mumlade han misslynt, ”jag vill ha er inom
hus. ”
De gingo nu långsamt samma
trottoar där det andra paret gått för
femton år sedan.
" ”Ni kan komma och hälsa på oss,
när ni vill.”
"Hvarför: säger ni så där? Ni
brukar inte kokettera och krångla.
Maud. Hvarför låtsas ni inte förstå
mig ?”
”Balle, kära Oleballe.” Hon
stannade och lade handen på hans arm.
»
.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
