Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
932
nar hon en vildkatt från bakgården,
som blifvit motad hit in och sitter
hopkurrad ilsken och skrämd. — Men så
börjar hon sjunga. Hon sjunger på
zigenerskans underbara, nasala sätt
med mörk, lidelsefull timbre och en
röst, som ständigt tyckes vibrera af
undertryckt passion. Hon sjunger den
eldiga zigenarsången, som har till
omkväde — — ”’jag älskar dig till
vansinne — — —"’
Hennes kropp vaggar i lidelsefull
rytm. Hon blir ung och nästan vacker,
allt under det att hon sjunger. Men
när hon slutat, faller hon åter ihop och
blir samma tlilla infernaliska svarta
kvinna som förut. Det blir så
underligt tomt i rummet, när zigenarsången
tystnat, alldeles som när något, som
förr fyllt allt, med ens försvunnit. Men
sällskapet ropar på en ny kör. Och
sång följer på sång. Körens anförare
markerar alltjämt takten – den
säregna — med fotens rytmiska
trampning. Och hans bandbehängda,
långhalsade guitarr eggar alltjämt
zigenerskorna = till dessa plötsliga, gälla
skrin, som verka på skälfvande
nerver likt skarpa naglar på en spänd
sträng.
De sjunga om kärlek och kyssar,
brännande likt eld, om tårar och sorg
utan gräns. Hela rummet skälfver af
sång — zigenarsång, som eggar, som
hetsar, som hotar och ber, som tvingar
med långa, utdragna rop —
Sstäpphönornas vilda locktoner — — — Så
med ens springer en zigenerska upp
från stolsraden. På den lilla del af
golfvet, som är fri, börjar hon sin
underliga dans, där fötternas osynligt
glidande rörelser komma henne att
tyckas åka fram alldeles orörlig, tills
plötsligt hennes bröst och armar börja
ELSA LINDBERG-DOVLETTE
långsamt vibrera i darrande
skälfningar.
Ännu en zigenerska springer upp
till dans och så ännu en och ännu en.
De unga glida i slingrande .rörelser
som svarta, smidiga ormar. Men likt
en enda skälfvande stor massa vibrerar
en gammal zigenarkvinnas feta kropp.
Doktor von Wullt höjer sitt höga
champagneglas mot Fiola. Han har
druckit mycket och ådrorna vid hans
tinningar springa fram i sicksack likt
blå åskviggar under huden. Och han
ropar hetsigt — — — ”Hör — —
fiolflicka — — jag vill, att det ungerska
kapellet skall hit in och spela för dig
för att lära dig passion. De skola fylla
allt omkring dig med skälfvande,
surrande melodier. Och fioltonerna flaxa
omkring dig likt fåglar med hackande
näbbar och klösande klor. Du skall
veta, att de ha inga notlappar på
notställare, som de lydigt måste följa
liksom vi ha det. Musiken darrar i
dem själfva, dessa svartögda djäklar.
Men mest vill jag, att han skall spela
dig till sig — han — den vilde saten
med ”panflöjten’. Hans ögon, vet du,
äro . som brinnande eldkol med röda
reflexer uti. Hans bruna ansikte blir
så glänsande oljigt, när han timme
efter timme i passionerad lust suger på
sin panflöjt’, som liknar en tandrad
med långa, gula tänder.
Har du aldrig hört den förr?
Dallrande gälla skrin ger den ifrån
sig, som kryper likt kalla kårar öfver
ryggen på den, som hör på, så att
man måste tänka på de där vilda ropen,
med hvilka skogsguden Pan skrämde
och tjusade forntidens människor. —
Och det ungerska kapellet i sina
röda, guldtränsade rockar kom och
tände likt en yra af tonstänk omkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
