Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICKA
Fiola sitter orörlig. Leendet på
hennes läppar blir stereotypt och hon
lägger ej ens märke till att
impressarion lagt sin arm om hennes lif.
Hennes hufvud är så tungt. Det
är alltsammans som en dröm som pinar
henne. Hon vill vakna, men hon kan
ej. Och hon tänker. — — — Nu har
jag vunnit målet. Nu har jag väl
användt ögonblicket. Men hvarför är jag
då ej lycklig och nöjd nu? Jag måste
ju taga min karriär, på så sätt, som
det hör till i den stora, främmande
staden. Ingen annan väg är möjlig. Jag
måste ”trampa på min egen kropp”.
Öfver den går vägen. Och jag vill
fram — — — jag vill — — —
Under tiden sitter impressarion och
skrifver något på sitt stora,
affärsmässiga visitkort. Han räcker det åt Fiola
— — ”Ordning i allt,” säger han,
”ins Geschäft und in Liebe — — —"”
Hon läser namnet på ett stort
hotell — numret på ett rum i andra
våningen och timmen för sitt besök
följande dag.
— — — ”Nehme mit Gepäck und
alles” — — — säger han — — ”Nu
börjar ett nytt lif för dig, min lilla
söta. — — ”Din man har nog intet
emot, att jag delar dig med honom —
— —" hviskar han lågt i hennes öra.
Och han skrattar.
Och där hon sitter i det rökiga lilla
rummet och hör, hur zigenarkören
sjunger i rummet bredvid sin betalda
passion för ett annat sällskap just som
de sjungit nyss för deras, kommer med
ens den frågan för henne — — —
”Hvad skulle hela ”den gamla gatan”
säga om mig nu?” — — Och hon blir
ond på sig själf häröfver. Hvad hade väl
hon med ”den gamla gatan” att göra
här i ”den stora, främmande staden”’.
935
”Den gamla gatans” trånga stränghet
passade ej här. Och hon var ju fri,
var artist... Hon skulle fram. — —
Det är då hon känner åter öfver
sig dessa forskande, djupa ögon, hvars
makt hon kufvats af en gång förr i
denna natt.
Han, hvars namn hon ej vet, är
ännu kvar. Och när han ser på henne
blir hon röd, som af skam. Hvad gör
hon, hvad ville hon väl vara med om
nyss? Bara hennes hufvud ej vore så
tungt och hennes lemmar så
domnade. Bara ej impressarion lagt sin
fuktiga hand så tyngande om hennes
handled, då stege hon upp och gick.
Men hon förmår ej.
Dessa svarta ögon hvad ville de väl
henne? De brände rodnad öfver
hennes kinder.
”"Hvem är han, den okände, där
borta?” sade hon sakta till
impressarion.
”Unbekannte,” upprepade han.
”Okänd är han ej. Det är en af våra
framtidskompositörer. Ett orginal för
resten. Han kommer och går bland
artisterna som han vill, sitter en stund
och ser, tager intryck, kan jag förstå,
och så brukar han försvinna igen, som
han kommit plötsligt, tycker inte om
att bli tilltalad för mycket och frågad.
Man påstår att han håller på med en
symfoni som skall heta ”Lifvets
Inferno’. Han söker uppslag till det här
kan jag tro i ”nöjenas tempel’. Själf
vet han väl bäst om det är rätta
platsen. Men hvad har hon med honom
att göra, hon, ”kleine Sässe’. Se inte
på hans svarta ögon. Han bryr sig
inte om fruntimmer, han — — — Han
tänker bara på sin musik — — —"’
Så talar impressarion en smula
stapplande på målet — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
