Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 GEORG ERASTOW
man ”rädda” honom från den frivilliga
vandringen till Golgata, fåfängt sökte
hans hustru och döttrar få träffa
honom ... I ”heligt vanvett” väntade
den maktlöse gubben på undret! Och
han väntade icke förgäfves! ”Vingar
och flykt!” hägrade drömmen för
honom, och den blef verklighet —
osynlig för de andra, sväfvade den Store
anden öfver honom, gaf hans själ
vingar och förde den bort till den ljusa
evigheten !
Den mäktiga titanviljan besegrade
det mänskliga!
Så slutade den store sagolike gamle
sin ”nittonhundratalets ryska legend”’,
en legend fängslande genom sin
sedliga skönhet, fastän äfven med en
gnista af heligt vanvett, och lade
grunden till sin lära, som först nu börjar
spira upp i tusentals sinnen!
Och under detta mäktiga intryck
stannar den jäktande, oroliga
mänskligheten för ett ögonblick i djup
begrundan! — — — .
H.
Alla de högsta uppenbarelser, som
belysa människosjälen, göra alltid
intrycket af en plötslig blixt. Dessa
tillfälliga gnistor från en öfverjordisk eld
väcka redan i barndomen ett djupt,
outplånligt intryck hos många framstående
människor! Vi måste ha mod att
erkänna detta faktum, ty det finns sådana
blixtlika barndomsintryck, som gå i
fullbordan, bli till verklighet vid lifvets
slut eller i dödsögonblicket.
En dylik ”barnslig” uppenbarelse
dyker upp i minnet vid tanken på
Tolstoys barndom. Som vuxna ha vi ofta
glömt våra tankar och infall från
barndomstiden, och hvem af oss möter
dem icke med förakt eller ironi? Detta
är verkligen beklagligt! Ett intressant
exempel finna vi i Tolstoys barridom
— Pett exempel som torde vara kändt
endast för ett fåtal af hans läsare. —
Vid sju eller åtta års ålder kände
Leo Tolstoy plötsligt en lidelsefull åtrå
att flyga i luften. Genom att ofta ha
denna besynnerliga längtan i tankarne,
inbillade han sig, att det var fullt
utförbart — man skulle bara sätta sig
på huk, fatta om knäna med händerna,
och ju hårdare man klämde till, desto
högre kunde man flyga! Denna tanke
förföljde gossen länge, gaf honom
ingen ro, och till sist beslöt han att
sätta den i verket! En dag stängde han
in sig i skolrummet, kröp ut på
fönsterbrädet i det öppna fönstret och utförde
till punkt och pricka den uppgjorda
planen. Han föll från en höjd af två
och en half famnar ner på marken,
bröt benen på sig och kunde icke stiga
upp.
Ligger väl i detta barnsliga upptåg
ingenting mera än vanlig ”’barnslig
dumhet” ? Framskymtar icke här, hos
den åttaårige gossen, en sagolik tro på
sig själf, en förmåga att drömma om
det omöjligaste och en
häpnadsväckande, ända till offer gående
hängifvenhet för denna dröm? Denna längtan
efter vingar, talar den icke om känslan
af det bottenlösa djupets
dragningskraft, och om en dunkel aning om
möjligheten af människans fysiska
förvandling ?
Det är en symbol af den frestelse,
som är den svåraste af alla, och som
förevigats i evangeliet : ”Då förde
djäfvulen honom upp på templets utsprång
och sade till honom : om du är Guds
son, så kasta dig ner härifrån!’”
Intressant är också att lägga märke
till, att tanken på en flygande, bevingad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
