Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERR
JOAN.
AF HJALMAR BERGMAN.
issen var i olag, hotell &
pen
sion Suisse’s hiss. Den hade
stannat mellan första och
andra våningen och gick nu hvarken
upp eller ned. Att den icke reparerades
var naturligtvis klandervärdt,
synnerligast som hiss uttryckligen stod
annonserad i hotellets prospekt — på två
olika ställen till och med.
Men hvad skulle det tjäna till att
kasta ut en dryg summa pengar?
Gästerna i första våningen hade ju
icke behof af hiss. I andra våningen
bodde mestadels ungt folk och en del
blygsamt betalande. I den tredje
slutligen residerade madame Rosa själf med
tjänstefolk och papegoja.
”Nej, vet ni, Joan, ” förklarade
madame Rosa, ”nu har hissen varit
obrukbar under två års tid. Och ingen
människa har klagat, åtminstone ingen, som
jag behöft fästa afseende vid. Och för
resten skulle jag nu börja bråka med
reparationer — i ett gammalt hus —
det ena skulle dra det andra — Nej vet
ni. Och så måste jag ju anställa en
hisspojke. Ja, inte för lönens skull,
förstår ni. Men om ni visste, hvad en
sådan där kan äta. Å nej vet ni, det
får vara —- det dröjer vi med, tills jag
vinner —"”
Naturligtvis, naturligtvis — Joan var
af samma åsikt. Han började tala om
goda och dåliga nummer, vinstutsikter
— Samtalet blef lifligare, Joan talade
sig varm. Men han behöll hela tiden sitt
egentliga ärende i tankarna. Och rätt
hvad det var, sköt han in:
”Apropos hisspojke — ni har väl en
skrubb ledig? Där hisspojken
brukade bo?”
Skrubb? Det var minsann ingen
skrubb utan ett riktigt nätt litet rum
med fönster åt gården. Jacques,
papegojan, brukade bo där om nätterna.
Han var så skrikig.
”Madame!”" Joan rätade på sig.
”Ni blir helt säkert förvånad. Men
skulle ni ha någonting emot att upplåta
det där rummet åt mig? För någon
tid — tills jag hinner skaffa mig något
annat.”
Joan började ifrigt förklara sina
motiv och afsikter. Han gestikulerade
elegant med sin käpp, hvars krycka var af
ciseleradt silfver, och handterade sin
lilla oklanderligt hvita näsduk —
”Jo, ni förstår — min hälsa är
icke längre den samma. Jag har fått
nog af att sitta på kuskbocken, släpa
omkring med klumpiga turister.
Doktorn ordinerar hvila. Och dessutom har
jag icke längre lust att konkurrera med
dessa unga glopar, födda betjänter, som
finna det så naturligt att dela matsäck
med kusken. Och nutidens turister!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
