- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1911 /
122

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

122



En landsvägsbreflåda som många andra.

Kattegatt fick stanna utanför vågbrytarna,
för nu var man i Sverige. De första
kosterbåtarna kommo, de flesta för motor med
seglen i kapellen, alla med björkris
upphissadt i masttoppen. Fiskarna hojtade
och svängde med mössorna, de kände
fartyget och visste att det svarta längs
relingarna, som vinkade så vanvettigt med

EE
L



Statens vågmästare i hvetets hufvudstad, Minneapolis,
svenskfödde P. P. Quist.


PETER NORDEN

näsdukarna, var bröder och systrar, som
svindlade under ett af lifvets lyckligaste
ögonblick.

Älfsborg, gamla Älfsborgs fästning! Åt
Långedragshållet och Västerberget såg det
främmande och nytt ut för de festa.
Allt flera båtar, alla, alla med björklöf i
masttoppen. Uppför älfven roddbätar med
pojkar, som gallskreko sitt Välkomna!
på olika sätt.

Det var ett sväljande och ett fladder
af solhvita näsduksflingor. Nu var man
i Sverige och i dag gick midsommar in.
Och björklöfvet var mer än det hårdaste
öga riktigt kunde tåla att se.

x

Ack, det går väl an att vara hemma
igen. Det går väl an att känna det gamla
dofva trycket kring bröstet sprängas af en
enda tår och dricka ett djupt andetag ur
den ljufliga vinden som far öfver dessa
trogna, nakna, förställningslösa skär. Det
går väl an att vara den tilljublade och
hemvändande, att i yrande glädje se
paradisets portar slås upp — äfven om det
första nyktra steget på andra sidan tydligt
nog visar, att paradiset når man icke
bakom den första muren. Det går väl an
att känna sig buren mot den väntande
famnen.

Men när båten går åt andra hället.
När förtviflan biter i hjärtroten. - När
hvarje pulsslag från maskinen sliter en
längre och obönhörligare bort. När de
kära armarna, som nyss gåfvo en den
sista omfamningen, sjunka i trött sorg.

Vi äro — jag är icke svensk-amerikan!
— två millioner svenskar i Amerika. I
veckor, månader och år ha vi stått hundra
man och hundra kvinnor och åter hundra
på hvarje afgående Hullbåt. Det är oftare
som armarna på stranden sjunka efter
afsked än de lyfta sig till återbesittning.
Många gå och somliga vända tillbaka.


2 n ta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:27:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1911/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free