Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Tyskland, där hon fått anställning vid
en liten teater, hade hon ingen
människa att vara med. Helst hade hon
velat haft en manlig vän, just här i
Seinestaden behöfdes det så väl, här
där alla tyckas gå i par. Hade det
bara funnits någon i hela jättevidundret
Paris, som sändt henne öfver tinnar
och tak en vänlig tanke, en liten
hälsning, som hon kunnat uppfånga när
hon stod i sitt fönster och tittade upp
mot den lilla flik af himmel som hon
kunde skönja öfver de gråa murarna.
Men nej, ingen! Där uppe väntade
henne dock mången kväll Karlavagnen,
hennes älsklingsstjärnbild. AÄnnu
sedan hon var ett litet barn och trodde
att den var en verklig vagn, tyckte hon
sig ofta sätta sig upp i den och bli
förflyttad ti!l fjärran länder, men det
underliga var, att i Paris flög den med
henne till Sverige, och hemma förde
den henne bort, ut, blott aldrig syntes
den bära henne bud om lycka på den
plats där hon vistades. Som nu!
Hon gick fram till fönstret och
blickade upp mot den mörka himlen,
där tistelstångens tre stjärnor blänkte
och vagnen väntade. Kunde den ej
taga henne och bära henne bort till
någon af de vackra gatorna på andra
sidan Seinen, kring Luxembourg, in i
något gammalt privathotell, där det
lyste i biblioteksrummet, och i hvilket
satt en man och väntade henne med
ett fint leende kring munnen och som
bad henne slå sig ner i den mjuka
fåtöljen vid elden och talade med henne
om böcker och musik och om Jenny
Lind, en fin och försynt bokman med
detta af barn som ailtid omgifver
läsmänniskor. —- Ja, något i den vägen,
som hon trott sig finna hos professorn
som föreläste om musikens historia i
Sorbonne.
ANNA LEVERTIN
Det var riktiga högtidsstunder,
dessa föreläsningar, i den öfverfyllda
salen med endast musikintresserade
människor hvart man såg. Professorns
stämma var så mild, och hans långa,
hvita händer snuddade öfver
tangenterna likt ett par hvita dufvor. Att det
hela var så stämningsfullt, berodde
kanske dock mest på, att hon kände
sig icke vara ensam där, att på andra
sidan, alldeles invid väggen, satt någon
som jämt höll sina ögon fästade på
henne.
Hon kallade honom i tankarna
Alfred, ty med sitt långa hår och bruna
ögon hade han något tycke af Alfred
de Mussets ungdomsporträtt. Det var
som ett hemligt förstånd dem emellan.
Alltid smålogo de vid samma
anmärkningar, alltid intresserade dem samma
passager .. . Men detta vackra, stilla
kunde naturligtvis inte få fortfara. Det
var ju ingenting men nog för att gifva
henne arbetsmod för veckan. Det var
som om hon inte längre varit ensam
och ”misunderstood”’, tänkte hon med
ett skratt vid minnet af den gamla
barnboken och alla tårar den framlockat i
hennes och hennes sentimentala
lärarinnas ögon. Nå, så kom den
minnesvärda onsdagen för ett par månader
sedan —- Lisa Sylvén satte händerna
mot kinderna för att dölja rodnaden —
då hon blef indragen i bagarren. Det
var demonstration för och emot
monsieur Thalamas och hans Jeanne d Arc.
För egen del tyckte hon att Jeanne
d’Arc kunde få vara ett litet helgon.
Hennes historia var alltför vacker,
hennes staty, där hon sitter i lysande
guld på sin guldhäst, så betagande,
isynnerhet när solen skiner på
jungfruns lyftade hufvud, att det plågade
henne hvarje neddragning af denna
idealbild, men å andra sidan voro ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
