Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS DOMEDAG
honom. Den sänkte sig på alla sidor
och brast, och vattnet strömmade
kallt och porlande upp öfver den
blanka ytan. Då glömde han kölden
också. Satte till all sin kraft för att
bara komma därifrån, men det brast
framför honom och bakom honom och
på sidan. Han sjönk igenom och fick
vatten öfver hufvudet. Kylan gjorde
honom nykter i ögonblicket och han
arbetade för lifvet. Tog fast i
isstyckena och slog undan dem.
Trampade vatten af gammal vana — det var
inte första gången han varit i vak —
och kastade sig med ryggen före upp
på iskanten gång på gång. Isen var
för tunn och brast under honom. Då
höll han sig i kanten och ropade, så
gällt han förmådde mot land — hjälp
— hjälp. Ropade och väntade att någon
genast skulle tända ett ljus därborta.
Nog var det långt, men han menade
att ett rop i stiltje måste höras
tvärtöfver. Han ropade om och om igen
och när intet ljus syntes försökte han
på nytt kasta sig upp på iskanten.
Sträckte ut armarna öfver den blanka
isen och sökte efter en ojämnhet att
haka sig fast vid. Det var öfverallt
samma glatta yta. Så fick han oväntadt
ett fast grepp. Det låg någonting
infruset i isen. Det var sträft och godt
att hålla fast uti och det var ändå mjukt.
Det slog Janne att det var fjäder, det
var en fågel — isanden, som han
felskjutit.
Nu erinrade han sig alltsamman.
Han hade inte velat skada båten. Och
så hade hon fått ligga där ofärdig och
krafla mellan isbitarna hela dagen.
Hanen hade legat där också. De hade
summit där fram och åter. Därför
hade det inte hunnit bli så stark is där,
men is hade där ändå blifvit — så
223
stark att en ofärdig fågel kunde frysa
in. Janne var inte gudfruktig annars,
men nu steg det inom honom en ångest
och en undran, om det kanske ändå
funnes ett straff ofvanefter.
En tokig käring i läget hade sagt
honom en gång för längesen — nu
mindes han då allt möjligt — att det
toge en ända med förskräckelse för
alla dem som pina ett osjäligt djur.
Och komme inte hämnden i detta
jordiska, så komme den på domedag.
Kölden bet, så att Janne knappt
kunde hålla sig fast med händerna.
Kom det vatten på handen, så frös det
genast. I ansiktet också. Men han
måste ändå tänka. — Domedag — om
det vore hans domedag nu. Bara
därför att han inte tagit i land
fågelstackaren. Om han inte haft den att
hålla i nu, så skulle han varit under
för längesedan, det visste han. Det
var kanske blott kölden som var så
skarp, men Janne tyckte att fågeln
brände honom.
Det hade kommit en dagskiftning
öfver de mörka skären i öster. Den
blef allt vidare och drog i rödt.
Janne måste fästa ögonen därpå.
Han höll sig med bägge händer fast i
den infrusna fågeln och hängde så
orörlig öfver iskanten. På kroppen kände
han knappt kölden mer. Han var så
underligt stel, det var som om han
sofvit. Blott ögonen voro vakna mot
ljuset i öster.
Ett helt lifs vidskeplighet trängde
öfver honom.
Det var dagen som kom där
—domedagen. Han tänkte inte längre på
hvarför den kom. Han var inte rädd
för den. Bara väntade i öfvertygelse
om att den måste föra något med sig.
Och så låg han stilla ännu när solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
