Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
Men i nästa ögonblick föll
Ehrenjungfrau-tyllen ur hennes händer, ty Kurt von
und zu Finkelstein svängde om börnet
och styrde med långa steg kosan rakt på
majorens hus. Han var klädd i liten
parad, och den långa gråa kappan flaxade
förnämt kring de eleganta,
blankläderskinande men obetalda stöflarna. Ack ja
— det var tyvärr så. Äfven Liese visste
det. ”Ty i Dirschau visste ju alla
människor allting. Den glade och
distinguerade unge mannen! Det var ändå bra
synd om honom, att han skulle vara så
fattig. . Och ingenting kunde han heller
få med tiden, eftersom Finkelstein skulle
öfvergå till äldre brodern vid Stora
Generalstaben i Berlin. Också det visste Liese,
alldenstund hennes föräldrar icke hade
någon förmögenhet, men voro mycket
förståndiga.
Och nu kom han på visit just då både
pappa och mamma voro borta. Skulle
hon våga ta emot honom? — Hennes
lilla panna rynkades ett slag i djupt
begrundande, men därefter reste hon sig
hastigt och skyndade ut i salongen, där
hon med sina alltid flinka fingrar började
städa undan Fritz’ skolböcker, Katrines
dockor, majorens Hamburger Nachrichten
och mamma Pöllnitz eviga tapisseri. Sedan
hon’ slutligen satt Moltkebysten rätt på
kaminfrisen och ordnat håret framför
trymån, bemäktigade hon sig Uhlands
Gedichte och sjönk ned i soffan, till synes
djupt försjunken i en hjälteballad, som
tyvärr icke kunde läsas upp och ned.
Men det märkte icke Liese v. Pöllnitz,
ty hon lyssnade efter klirret ute i
tamburen. Slutligen stack den rysliga
Hannchen in sitt otvättade och rufsiga hufvud
och frågade, om fröken tog emot. Liese
böjde lika förnämt på hufvudet, som
hennes mor brukade, när någon af
kaptensfruarna anmäldes, och så låtsades hon
åter fördjupa sig i Ubland. Först när
löjtnanten slog ihop klackarna vid dörren
WALDEMAR SWAHN
steg hon upp med det vackra småleende,
som mademoiselle Fleury lärt henne, att
fransyskorna begagnade vid officiella
tillfällen och sade:
»Mycket angenämt att se er, löjtnant
von Finkelstein... Tyvärr äro både min
herr far och min fru mor icke hemma
för tillfället, men om ni vill bhålla till
godo med mitt sällskap en stund, så var
god och sitt ned.>
»Jag är förtjust, fröken Liese,» sade
den unge mannen och fåste en strälande
blick på sin vis å vis, »icke öfver att er
herr far och er fru mor äro borta, utan
att jag får träffa er ensam.»
»Ni är alltför artig, löjtnant von
Finkelstein.»>
»Säg icke så! Hvarför afkyla mig
med dessa kalla, konventionella fraser!...
Ni tycks alldeles ha glömt — jag menar,
minns ni icke, hur trefligt vi hade sist
på utflykten till Liebesheim . .. Ni yttrade
då något efter dansen, som kom mig att
hoppas på... Ack, jag har left på det
ända sedan dess, och det har icke gifvit
mig någon ro.» ,
»Tyst, för Guds skull, herr löjtnant,
någon kunde höra er. Ni får icke tala
gå.»
>Ack, fröken Liese — hvad bryr jag
mig om världen och människorna vidare. ..
Ni — endast ni existerar för mig...Jag
älskar er, fröken Liese.»
Här föll löjtnant von und zu
Finkelstein på knä, och icke utan en djup
rodnad på sina runda kinder sänkte fröken
v. Pöllnitz sina långfransade ögon mot de
vackra, obetalda stöflarna.
»Löjtnant v. Finkelstein,» svarade den
unga flickan med tillkämpadt lugn, »jag
ber er — tala icke mer om denna sak.»
»Ack, jag förstår, fröken Liese. Ni
har hört, att jag icke äger något, att jag
är skuldsatt, och att en kejserlig tysk
officer icke får gifta sig till annat än en
bättre ekonomisk ställning. Men hör mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
