Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
taver högre till gränsen af
nödropsfalsett. Af den unga börsjobbaren,
hvars makalösa fräckhet i
spekulationer var omtalad öfver hela stan,
fanns inte mycket kvar. Han kände
sig Som om någon roat sig att plocka
bort hvarenda benkota ur hans
lekamen, han var motståndslös som den
i gasform uppgångna skuggan af ett
gelé och skulle utan vidare ha
accepterat en växel på fem miljarder om
någon stuckit åt honom den. Detta var
sannerligen ingen plats för honom.
Hans rätta hemvist var lilla
schaggsoffan på kaféet bredvid fröken Emilie
som sedan aderton år sydde på sin
evigt ofärdiga bordduk mellan
punschhalfvorna. Det är första gången men
sannerligen också den sista, tänkte han
och stirrade på de eleganta hofmännen,
dessa afundsvärda människor, som
aldrig svettades, aldrig flammade som
en vårdkas i synen då de blefvo
förlägna och som kunde säga ”ers
majestät” lika obehindradt som en annan
säger direktörn eller lilla tuttan. Den
tröskeln var Johansson räddast att
snafva öfver. Hvilken blamage om han
klumpade ner sig med ”hans
majestät” eller ”ers kunglig majestät”.
Johansson hade visserligen öfvat sig
så där en fjorton dar i förväg för att
vara kring i mund ordentligt, han hade
bockat sig för salsspegeln och kallat
den ers majestät och kommit gamla
Kristin att muttra något om det
upprörande i att se karlar onyktra midt
på ljusa dan genom att fråga om ers
majestät — nådigst behagade <Dborsta
byxorna ordentligt, annars skulle f—n
värdigas ta ers majestät.
En kammarherre nalkades platsen
för Johanssons själsmarter.
”Det är herr bankir Johansson
för
KUNG SALOMOS KRONA
unnadt att först få göra sin entré hos
hans majestät, ” hviskade han med en
röst så högtidlig som om han hållit på
med sista smörjelsen. ’”Jag skall
emellertid be att få uppmärksamma en
mycket viktig nyhet i ceremonielet:
den inträdande äger att genast vid
entrén knäböja inför hans majestät och
sedermera förbli i samma ställning.’”’
”Kors, det är som i katolska
kyrkan,” kunde inte Johansson låta bli
att säga. Kammarherren såg ut i
minen som en ättiksbutelj i en
marmorklyfta.
”Det kan inte nog framhållas
vikten af att denna detalj ej blir
förbisedd, ” yttrade han.
Jo då, Johansson skulle inte
glömma det. Och han fullföljde
programmet ganska tillfyllest. Som denna del
däraf aldrig blifvit repeterad framför
Kristin gick den inte fullt så
oklanderligt, hvarför Johansson ansåg sig böra
bättra på något genom att säga ”ers
höga majestät”, en förgyllning som
dock inte upptogs så onådigt.
Johansson tyckte just att det började liksom
lätta litet på halsjärnet då han hastigt
skvatt till igen vid det att kungen
yttfrade: ”men hvilket uselt namn du har,
människa!”
”Njaa, hans majestät,” var det
enda Johansson kunde få fram.
”Johansson!” - fnyste monarken,
”det är inte mer personligt i det än
en sillnacke. Från denna dag heter
du — ja hvad ska vi kalla karln?”
hemställde Waldemar till Eulenkampf,
som började rulla med de stora
glosögonen och svälja som en skolpojke
inför svarta taflan. Tankeöfningar var
inte Eulenkampfs specialitet. Diger
tystnad.
”Eftersom det är en affärsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
