Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I EN SPEGEL
litet fönster vid min sida. Det var
egentligen bara en fyrkantig glugg med
en ruta och en sammetsgardin, och i
karmen låg ett par tidningar och några
adresskalendrar. Det vette ut mot en
öppen plats som tycktes föra in till
något nöjesetablissemang — en
konsertpark, ett tivoli, eller dylikt. Höga
grindar sprungo ut från en mur och
vid ett järnkors stod en man i blå
uniform och sålde biljetter. Ibland såg
han upp mot himlen och skakade för
sig själf på hufvudet så att
vattenpärlorna stänkte från den blanka
mössskärmen.
Ett och annat vårklädt par gick in
genom grindarna.
Sedan jag fått den bit mat, jag
beställt, glömde jag mitt titthål och
bläddrade utan att läsa i några tummade
och rifna skämttidningar. En cigarr
gjorde mig ännu slöare och jag fruktar
att jag rent af hade somnat på min
obemärkta plats om ej helt plötsligt ett
åskslag dundrat öfver mitt hufvud och
en hvitblå blixt skurit skymningen
framför mina ögon. En hagelskur
smällde mot fönstren.
Det var skumt i det stora
kaférummet. Bordens runda skifvor
skimrade hvita som mjölk i dunklet.
Kyparna hade skockats vid fönstren, som
lågo mot bulevarden, och ett par af
dem stängde ventiler och dörrluckor.
Blixtar ringlade oupphörligt öfver
träden och på den forsande asfalten
sprungo folk för att söka skydd.
Droskor och automobiler jagade förbi på
körbanan.
Jag sjönk på nytt ned i min soffa.
Blicken vreds mot den lilla sidorutan.
Därute var tomt. Biljettmannen
hade försvunnit, järnkorset var
fastnagladt och på planens flisstenar flöto
419
trädens nedslagna första vårknoppar.
Sanden innanför grindarna hade rifvits
upp och bildade små fördämningar,
vallar och kanaler, mellan hvars
kanter hagelsnön lyste likt salt.
Lika hastigt som aprilovädret
kommit, försvann det. Med dubbel glans
bröto guldstrålar genom den rensade
atmosfären och gatans lif prålade i
starkare och bjärtare färger.
Hundratals sparfvar svärmade ned öfver
vattenpussarna och deras skrin ljödo gälla :
som hvisselpipor. Feta, blå dufvor
flaxade från murarna.
Då upptäckte jag snedt emot mig en
spegel.
Det var dock ingen spegel. Det
var en stor, slipad svart glasskylt, hvars
inskription i guldbokstäfver jag icke
kunde läsa. Den blef osynlig i
belysningen, men bakgrunden, som
skuggades ofvanifrån, reflekterade i
skarpaste skala den bakom min soffrygg
strykande gatuådern. Där såg jag i
lefvande bild hela trafiken — fotgängare,
åkande, träd och stora hus. Stråkens
cyklister, bilister och omnibussar. Olika
spårvagnslinjer, . särmärkta - genom
skilda färgband, blomstersäljande
gummor, svartmuskiga bananhandlande och
små okynniga busar, osedliga hundar
och allt det skräp, papper och strån,
som vårblåsten svepte öfver gatan. Det
var ett nog så vanligt panorama, men
som fängslade mer än vanligt genom
sin spegelbild, hvilken blef mer
overklig och fantasibetagande, i det att
föremålen fick fjärrglans och mystik i den
svarta rutan. Och rektangelns
begränsning på en gång skärpte bilden och
tröttade mindre, än den verklighet, den
återgaf.
Men samtidigt gjorde jag ännu en
upptäckt. Bredvid skylten satt ett
kva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
